Skillnad.

Jag har en paketkalender. Fast jag är snart trettio år gammal, har jag en paketkalender. Och fast jag är snart trettio år gammal, så är det fortfarande barnsligt roligt att få öppna ett paket, varje dag. I paketen ligger allt från en liten chokladpralin till ett par prickiga strumpbyxor eller en snygg anteckningsbok.

Mitt ex var sjukt dålig på presenter. Dels kunde han över huvud taget inte slå in ett paket, jag fick visa honom hur man gör. Det lärde han sig förstås ganska fort. Däremot blev det, allt eftersom tiden gick, allt mer klagan och jämmer inför varje jul eller födelsedag. "Det är så svårt att tänka ut presenter till dig!" sa han, flera veckor innan.
"Det gör inget." sa jag. "Det behöver ju inte vara något särskilt eller stort."
"Men ändååååå." sa han.
"Jamen jag gillar ju massor av saker." sa jag. "Typ pennor eller anteckningsböcker eller strumpbyxor eller handkräm eller vad som helst."
"Mmm." sa han, men lät inte gladare
Vad jag fick? En ask chokladhjärtan från Marabou. En dag försenad. Han åt hälften. Och surade över att jag var besviken. Vi hade varit tillsammans i tre år.

Nu när jag öppnar min paketkalender slår det mig, att bara ett par av de här paketen, så hade jag blivit glad och nöjd på min födelsedag. Och nu får jag ett om dagen. Av någon som tänkt på att jag gillar prickiga strumpbyxor och små anteckningsböcker och marsipangrisar och pepparkaksformar och saffranste, utan att jag gjort små listor.

Det som också slår mig är att medan mitt ex tyckte att jag skulle betala för hälften av ingredienserna när vi åt mackor på en picknick, så får jag nu tvinga mig att inte säga "men allt det här! fast jag vet att du inte har så mycket pengar!" och bara låta mig vara tacksam.

Skillnaden. Tack gode gud. Mitt ex var på intet vis en så osympatisk människa som det kan verka som när jag skriver det här, det jag skriver om var två lågvattenmärken i vår relation, men å andra sidan: det hände ju, också.

Jag jämför sällan, i regel är jag bara väldigt glad över min relation, över allt som funkar mellan mig och sambon, allt som bara är lätt, allt som är lite svårt men som kan pratas om. Men paketkalendern fick mig att minnas.

Och det är ju inte presenten i sig, hur roligt det än är att öppna paket. Det är att känna sig sedd, omtyckt, prioriterad, omhuldad. Från strumpbyxtårna och upp.