Nedslagen

På väg till en krog där ett par vänner satt så är det någon som kommer upp bakifrån och trycker till mig på höger axel/skuldra så jag går rakt in i den stenvägg som är på min vänstra sida. Vältajmat så träffar jag en kant i väggen, drullar omkull och sätter mig på trappsteget i dörruppgången.

Gärningsmannen ser jag i perferien virvla förbi, vidare på gatan. Har tappat glasögonen och känner hur ont mitt huvud gör och lutar det tillbaka mot dörren.

(Först nu när jag skriver texten så inser jag att det är tur att det är stenväggen/kanten jag blivit intryckt i och inte glasdörren som jag precist missat.)

Tre pers kommer fram till mig och då har jag fått på mig glasögonen och konstaterat att mina händer är nedblodade, trots att jag inte känner att jag blöder.

"Du blöder från tinningen" säger en av de som går förbi. "Är du okej?", frågar den andre.

"Ja ja, blev inknuffad här", säger jag och inser att de som tittar på mig förmodligen tror att jag är aspackad och har ramlat omkull.

"Jag går hem nu", säger jag och ställer mig sakta upp.

"Kan vi göra något?", frågar en av dem som stannat, oklart vem.

"Nej nej, jag bor precis på andra sidan parken", säger jag och börjar lunka bortåt. Känner hur det klabbigt oc kletigt rinner längs vänster kind.

Kommer hem och blir chockad när jag tittar mig i spegeln, hela vänster ansiktshalva är helt nedblodad. Min en gång vita halsduk är mer röd än vit.

"Det ser bara värre ut än det är", tänker jag och tar av mig rock, kavaj och skjorta (fördelen med att ha kläder man inte behöver dra av sig över huvudet)

Tvättar bort så mycket blod jag kan och konstaterar att det är ett centimeter stort jack precis vid hårbotten. Jag börjar genast fundera på om de kommer att behöva raka bort håret och om jag skall byta frisyr.

Ringer en taxi som aldrig kommer. Ringer efter en till. Står ute och fryser. Får sällskap av två personer som är på väg hem och som undrar hur det är med mig.

De håller mig sällskap tills andra taxin kommer och jag åker iväg till akuten.

Det är öde i akutens väntrum, vilket känns som en liten vinst. Jag hade packat en väska med både böcker och tablet för att ha något att göra.

På akuten tar det ca nittio minuter, de syr igen mitt sår, plåstrar om och tvättar rent.

Tar en taxi hem och skriver av mig lite. Får enastående respons bland vänner på twitter och facebook, via sms och telefon, trots att klockan nu är närmare fyra på morgonen.

Vad är då slutsatsen av det här?

Anfallet är (vad jag vet) helt oprovocerat. Jag har en vag minnesbild av att den andre av de två (antar att det inte är den som knuffade mig) försöker dra iväg gärningsmannen från mig där jag ligger i en hög, som att han egentligen ville fortsätta misshandla mig men det kan vara helt i min hjärna.

Jag har inte gjort en polisanmälan eftersom det inte finns några vittnen mer den som var med gärningsmannen + att jag inte orkar, trots att jag vet att man borde, om inte annat så för statistikens skull.

Jag hoppas att jag inte kommer att bli nojig av det här.

Jag är glad att jag är jag och att jag inte är en person som slår ner andra.

Just nu hade jag velat ha någon som tog hand om mig lite. Kanske är det vad jag tar med mig, min tro på att "ensam är stark" kanske har fått sig en törn.