uppladdning

ja, då är det bara att bita ihop och gå och skriva in sig på arbetsförnedringen igen efter en tvättäkta sjukskrivning. foten är väl inte helt hel än men tillräckligt för att jag ska funka och orka sitta och söka jobb.

så jag inleder med att faktiskt få lite koll. vad har jag gjort, hur har det gått. och får då den ljuvliga insikten att jag sen jag fick veta att vi skulle få gå sökt 75 jobb. 75. blivit intervjuad för fyra av dem. varit en av de två slutliga kandidaterna på två. två arbetsgivare har avbrutit rekryteringen eller valt att rekrytera internt, en gick i konkurs ungefär innan de ens hann börja intervjua(yes, expert, jag tittar på dig).

och det känns bara så jävla tröstlöst. jag har gjort vad jag har kunnat. jag har av två helt olika rekryteringskonsulter fått veta att mitt CV är skarpt, min kompetens klar och tydlig. jag har gjort min del, jag har kommit riktigt långt i vissa processer. och ändå vet jag att jag kommer känna mig ifrågasatt och misstänkliggjord på AF. jag VILL ju för fan inget annat än att ha ett jobb. men det är många andra som vill också.
jag tycker inte det är festligt att ha så här mycket tid och så lite social samvaro. så lite vettigt att göra. mindre än halva min tidigare lön att röra mig med. så ja. slut på drapa. jag vill ju fan bara ha ett jobb, hur svårt ska det vara? (jävligt knepigt och långdraget, tydligen)