Gäääsp!

Fortsätter klafsa fram genom den mentala novembergyttjan, duggregn ute och dimma i skallen. Vill mest sova, sover massor, men är ändå trött.

Fina vänner bär mej igenom det värsta. Det gör det lättare, inte bra men mycket bättre. Ett mess med en uppmuntrande kram bär mej en bit till. Ett steg i sänder. Just nu får det vara så.

På sätt och vis kanske det är bra att det är värsta ruschen på jobbet, jag MÅSTE upp och MÅSTE fixa saker. Det är pliktkänslan som får upp mej om morgnarna. Önskar jag kunde få ge upp, bara dra täcket över huvudet och lägga av, men det går ju inte. Kanske tur det.

Jag försöker släppa ansvaret för det jag inte kan påverka, försöker göra det jag vet ger energi, andas, äter, sover, existerar, övervintrar.