Om igår kväll

hade varit 20 år sedan, hade jag kommit hem ilsken/besviken som ett bi. Tack och lov utvecklas man och inser vad som är viktigt här i livet.

Det var träning med Penny igår och hon var inte på humör för lydnad. Tonåring? Javisst :) Hon klättrade på mig, dammsög gräsmattan efter tappade godbitar och flängde än hit och dit i kopplet. Och jo, jag försökte avleda, ta fram gott godis eller bara tråkigt gå fram och tillbaka en bit från de andra tills hon tröttnade. Det gjorde hon inte :)

Kursledaren tog henne lite och det gick något bättre, som det tenderar att göra när någon ny tar kopplet. Fast efter ett tag var det likadant igen.

Det bästa med kvällen var när jag fick beröm av kursledaren för mitt tålamod med henne. Det kändes bra. Jag åkte hem med världens bästa hund och tänkte, på torsdag då ska vi träna agility :)