hönsmamman

Ibland imploderar jag. Ofta i sällskap med andra barn. I stora sällskap. Jag är förmodligen väldigt hönsig, väldigt jobbig och curlig, MEN jag reagerar så himla starkt när barn är jobbiga. Och självklart är jag partisk.

Men så här:
Igår var jag med mina båda barn på en familjeaktivitet. De har pratat om en kille där, en ny kompis, som har verkat så bra. Igår träffade jag honom. Och han hade ett så hårt sätt att vara på, han var inte arg eller så, men lyssna nu: först stod han och viftade med en såg tio centimeter från mina ena son, min yngsta, som alltså är två år yngre och rätt mycket mindre än den här grabben. Han gjorde gester som om han skulle attackera. På SKOJ förstås. Men jag tyckte att det var lite lätt våldsamt att låtsas skära upp någon. Jag knackade på en ledare som gick fram och pratade med honom.

Lite senare gick min lilla son lite framför sin bror och den här killen. Storebror petade lite otåligt på lillebror, typ "Men GÅ då", varpå kompisen hakade på och knuffade lillebror hårt i ryggen så han ramlade.
Lite senare när vi skulle samla ris i skogen gick han runt med en halv gran och körde plötsligt upp den i ansiktet på min ena son. Då rev jag i lite. Eller sa till, i alla fall.
Ytterligare lite senare knuffade han ner honom från en stock som båda stod och balanserade på. Jag var där och sa till, till båda barnen, för att nyansera lite.

Lite senare stod jag cirka en halvmeter från barnen och såg den här killen plocka upp en pinne. Sen, alldeles målmedvetet, sträckte han fram den och petade till mellan benen på min ena son. Då röt jag nästan lite. "Men så DÄR gör man inte! Inte peta med pinnar, och särskilt inte mellan benen!".
Då sa han "OJJJ, jag siktade inte, det var inte meningen".

Men det VAR meningen. Jag såg det. Och jag mår så JÄVLA dåligt av att se sånt här. Jag är nog lite hökig. Bevakar mina barn, och om de beter sig illa är jag på dem. Jag vet inte, man kanske ska "räkna med" sånt, "det är ju pojkar!". Mina kanske aldrig lär sig att bita ifrån eller slå tillbaka. Å andra sidan tycker jag inte att de ska behöva det. Jag tycker inte att barn i tioårsåldern ska behöva slåss. Eller att man ska acceptera störigt beteende. Fast jag känner mig hopplöst ensam i den uppfattningen.
Jag lägger mig säkert i i onödan. För pojkar är ju pojkar. Även om jag tror att det beror på att många faktiskt inte uppfostrar sina pojkar (jag generaliserar nu, I KNOW), just för att pojkar ÄR sådana. Och därmed lär de sig aldrig att bete sig...

Pojkens mamma var i närheten men sa aldrig ett ord.

Och kvar står jag med adrenalinpumpande hjärta och en dålig smak i munnen. Jag ÄR så jävla mesig ibland. Och kanske har för höga krav.
Min äldsta son, som gillar den här killen, tyckte att jag var pinsam, det var alldeles tydligt, men sen pratade vi lite när vi var ensamma och jag räknade upp sakerna han hade gjort mot lillebror, då sa storebror "han körde upp granruskan i mitt ansikte också", så lite fattar han nog att det är lite halvkass beteende.
Jag vill liksom inte att mina barn ska acceptera att behandlas så där av andra. Det är inte okej!

Aaaah. Jag skulle ALDRIG klara att jobba med barn, så kudos till alla som gör det. Vilken insats ni gör. Själv skulle jag sitta och gråta i ett hörn.