en liten lovsång till hästen

alltså en såndär ridgång när allt bara FLYTER. jag rider ju mycket med säte och skänkel och på vissa hästar funkar det bra. ibland funkar det exceptionellt bra. sådär när man får igång motorn på henne på en gång. allt känns lätt. inte som på räls, hon tänker fortfarande själv men vi samarbetar. gillar det vi gör. sidvärtsrörelserna går med schvung och lätthet. igångsättningar och avsaktningar balanserade och fina. ökningarna, framförallt i traven, ska vi bara inte tala om. sicken motor, vilket flyt!

då är det jävligt lätt att bara le och gilla läget. för hur kul det än är att träna själv när kroppen är med och flytet finns där så är det väldigt VÄLDIGT svårslaget när harmonin och samarbetet flyter med en varelse som väger några hundra kilo och utan problem kan sätta mig i spånet om hon känner fört. det är fint. himla fint.

sen att jag hade grus och lera i ögonen, på läpparna, i håret och i näsan eftersom hon hade lekt gris i hagen är ju en annan femma.