My happy place

Det här med att ha ett "happy place"?
Jag har försökt, när jag har varit uttråkad på föreläsningar och när jag har suttit hos tandläkaren och lagat hål. Men det har inte funkat, jag har försökt tänka nån käck strand någonstans, eller liknande grejer, men det är inte tillräckligt förankrat i mig för the supposedly happy place bara rämnar och jag är tillbaka i tråkiga föreläsningen eller med borren i käften.

Men! Nu har jag kommit på ett äkta happy place. Ett jag kan utan och innan. Häromdagen när jag satt och var ledsen över något slöt jag ögonen och hamnade i mormors och morfars hus. Och fast det är sjutton år sen de flyttade därifrån är det så himla präglat i mig. Jag var där hela somrarna från jag var tre år. Varje lov. Vintrar, höstar, vårar.
Så jag bara går upp på förstubron, trycker ner det tunga metallhandtaget, kliver in, borstar av fötterna, ropar "hallå?" och kaminen i hallen sprakar, mormor kommer ut från köket som ligger direkt åt vänster bortanför kaminen. Hon torkar händerna på förklädet och ger mig den där välbekanta kramen med en klapp på ryggen.

I köket minns jag hur det känns att öppna och stänga skåpsluckorna som är i björk. Runda knoppar. Jag vet var "min" randiga mugg är. Jag vet var de gröna muggarna vi alltid dricker saft ur är. Jag vet var servetterna är och jag kan alltid kila ut i grovköket och hämta en schweppes-läsk åt mig själv ur kylen där.

Vardagsrummet är rakt fram från hallen. Jag brukar halvligga på mage på snurrpallen i skinn, stryka med fingrarna i deras plastmattegolv med mönster som man kan följa. Drar jag ett finger längs väggarna känner jag den där beiga strukturtapeten med liksom spår i. Fönsterkarmarna är av björk och i hörnskåpet står en glasskål med vackra stenar i. I små metallskålar ligger nästan alltid choklad och nötter.
Ibland sitter jag i morfars famn när han sitter i själva skinnfåtöljen. Han har nästan alltid skjortor. Ofta kortärmade. Ofta beiga. Och hans underarmar är blonda och håriga, många gyllene blonda hårstrån, och på handleden sitter hans klocka som kan skrälla om man trycker på en knapp. Det är alltid lika roligt.

Går man åt höger i stället för åt vänster från hallen finns en smal korridor med en lång matta på golvet. Här finns morfars rum. I många nyanser av brunt. Ovanför sängen ett stort skåp med glaslucka framför, här står morfars flera hundra miniatyrspritflaskor. Sängen är jättesviktande och har en beige luddig filt.

Går man vidare kommer man till mormors rum. Med den där sängen med vita gavlar i trä, sängen som är 105 centimeter bred och därför tillåter att både en femårig jänta och en rund mormor får plats. Hon har gardiner med björkar och fåglar på. Jag vet inte om det kanske är Marimekko-gardiner? På golvet är det en mjuk heltäckningsmatta. Jag tror att den kanske är i blågrått.

Det finns ett gästrum också. Med en gammal brun bäddsoffa med något slags blom- och fågelmönster på. Här bäddar mormor alltid med antingen gröna eller rosa bäckebölja-påslakan. Lätt krusiga.

I badrummet är handtagen i vek mässing och låset är ett tunt vred också i vek mässing. Lite vasst, sådär. Det finns både badkar och dusch och varje gång jag kommer så börjar mormor att tappa upp ett bad till mig eftersom hon vet hur mycket jag älskar att bada. Väggarna här är i mörkgrön våtrumstapet. Och golvet likaså. Grönt, grönt, grönt!

På gästtoan däremot är det ljusare, och alltid ett par grader kallare än övriga huset, och på mattan ligger alltid en ljusgul luddig rund matta. Framför fönstret hänger ett slags insynsskydd i tunt vitt spetsigt tyg. Virkat? Man ser ut genom det ändå, man ser trädgården, man ser ett äppelträd, man ser tallarna borta vid vägen och man ser den lilla släta stenen, nästan som en klippa som kikar upp ur marken, där flaggstången står. Där fågelbadet också står med den där statyn av en kvinna som sitter på en bänk och läser. Jag tror att hon är i gips. Och jag minns hur det känns, hur man är ute och leker och behöver springa in på toa, och då tar man alltid gästtoan för den är närmast, och medan man sitter där ser man ut på allt och vet att om ett par sekunder ska jag dit igen. Till mitt paradis. Mitt alldeles självklara paradis.