Hopplöst

Mitt jobb är oftast helt okej. Det är något viktigt, jag gör faktiskt nytta i samhället. Ofta får jag inte så detaljerad bild om fallen jag skriver om. Men ibland blir det bara för tungt. Idag höll jag på att bryta ihop. Det blev bara för jäkla sorgligt. Det var en riktigt överjävlig historia som målades upp, inte helt odetaljerat. Att äldre får sjukdomar och inte klarar sig, det kan man någonstans acceptera. Men yngre. Gravida. Människor mitt i livet, eller unga som knappt hunnit börja. Ibland till och med barn.

Det fruktansvärda idag varken kan jag eller vill jag gå in närmare på, men det var så hopplöst sorgligt att man undrar vad det är för mening med precis allting. Ofta finns där hopp, det är sällsynt att det är fullständigt kört. Men vissa gånger inser man utan att det skrivs att här är det helt kört. Och det är bara så fruktansvärt eländigt.