Gött å blandat

Jag såg "Extremely loud and incredibly close". Jag grät halva filmen. Fantastiskt skådespeleri, fantastisk historia, jag har läst boken men minns den knappt (fast jag älskade den!). Åh. Och jag ville väcka mina barn mitt i natten och säga "förlåt förlåt förlåt för att jag är dum ibland!" för filmen väckte sådana känslor.
Dessa små barn som finns. Alla dessa känslor de bär på. Och dessa mammor som inte alltid orkar. Roliga påhittiga pappor och trötta mammor.
Sån känner jag mig.
Och min lillgamla älskade stora unge; ibland är jag sarkastisk, ibland är jag dryg, ibland är jag trött. Det känns så USELT.

Lika ofta (hoppas jag) är jag glad och fin och kärleksfull. Men likväl. Jag är för mycket av det dåliga. Ibland känns det som om hela vardagen är en räcka stress, det är så mycket man ska göra, och när man inte ska göra något sitter man och fipplar med sin mobiltelefon. Jämt mobiltelefonen. Irriterande ofta.

Barnen, barnen, i alla fall. Häromdagen var jag och min äldsta skrutt hemma själva och vi bara skrotade runt. Han spelade på sitt DS men höll sig i min närhet och jag kokade sylt och saft och så lyssnade vi på Jesper Rönndahl på Värvet och Henrik Dorsin på Sommar och älskade barnet, han känner förstås igen sig i lillgamla smarta Henrik Dorsin. Och jag älskar att göra sådant. Lyssna på radio ihop! Prata om Sagan om ringen som han läser nu och upptäcka att han har gjort en låtlista på Spotify som heter "best of british". Häromdagen när jag skulle natta honom låg han och läste ett seriealbum om arbetarrörelsens historia, ett album jag köpte på loppis för längesen. Och han bara hittade det och läste alltihop. August Palm!
Jösses. Gud vad jag vill skryta om mina barn hela tiden.

Annars då? Jag jobbar! Och jag JOGGAR!!! Hahaha. Jag skrattar lite när jag tänker på det. Jag har inte blivit smal, jag har inte blivit stark, jag har inte fått någon superkondis - MEN jag är en tjej som springer. Det ni. Två kilometer i ett svep är mitt rekord, och jag fattar, det låter skitfånigt om man är van vid att springa. Men jag har aldrig sprungit. I skolgympan gick jag. När jag tränade handboll orkade jag aldrig själva springpassen. Inte alls.
Men nu. Tio gånger var vi ute i juli och sprang efter ett schema. De sista gångerna har vi avvikit från schemat och sprungit lite längre. Häromdagen sprang vi två kilometer på en gång. I dag sprang vi också två kilometer på en gång. På cirka femton minuter. Så det är ju ingen HYPERFART vi håller men ändå - vi är två tjejer som joggar! Nu i augusti har vi hittills varit ute åtta gånger. Och då springer vi förstås inte hela tiden, som sagt, bara 2 km är vårt rekord. Det är joggning varvat med gång. MEN ÄNDÅ. Jag säger det igen. MEN ÄNDÅ!

Vi är lite rädda för björnar. De finns ju här. Lite överallt. Och min kompis är rädd för att någon ska se oss. Skratta åt oss. Tjockisarna i löpartajts. Fast jag säger "äh, de blir bara impade! Vad duktiga de där tjockisarna är som tränar! tänker de".

Och nu ska jag skriva lite på en grej jag håller på med. Bara en sån sak, också. Jag både joggar och skriver.