pms:en, sårbarheten

ja, det är ju DE DÄR dagarna. lägg ihop det med flyttkaos i hemmet, inte stenkoll på uppdrag och det faktum att vi numera BOR IHOP och jag är inte på topp, om vi uttrycker det milt.

för det är ju nu jag tänker hur sårbar jag gör mig. hur nära jag släpper in. det finns ju aldrig några garantier, och vi har ju klarat oss hittills, men herregud. tänk om, när, allt går åt helvete? (för i min hjärna just nu är det enda alternativet).

jag blir så trött, och rädd, och grinig, och gråtmild, och bara...nej. men vad hjälper det? packa klart väskan, bit ihop, ett steg i taget så blir det way out west ändå imorgon.

och om några dagar ser jag klarare på livet igen.