Älskade, jävla hora #4

Stämningen var stressad och laddad. Vårt team hade varit på resande fot länge och vi var extremt pressade av vår kund, som i sin tur var pressade av en krävande marknad och allt mer kräsna konsumenter. Vi hade sovit alldeles för lite under en alldeles för lång period och vi hade jobbat löjligt mycket. Åttio timmars arbetsveckor var liksom inga konstigheter. Cashen trillade in i mängder förstås. Jag ler fortfarande när jag tänker på lönespecifikationen från den tiden. Men vi var nära bristningsgränsen allihop till och från. Det var tufft.

Jag hade svårt att hålla tankarna borta från honom och jag räknade minuterna tills han skulle vara tillbaka i Kina igen efter en visit hemma i Sverige. Det var liksom inte samma sak när han inte var på plats. Spänningen mellan oss var det som höll mig levande och gjorde att jag orkade igenom de där galna arbetspassen. Vi hade dessutom fått in en ny kollega i teamet som retade gallfeber på mig, Peter. Han retade gallfeber på oss allihop. Peter var uppväxt någonstans på den mer ociviliserade svenska landsbygden och lämnade inte föräldrahemmet förrän strax efter tjugofem. Social kompetens var inte direkt hans starka sida och nu skulle han utöva någon form av ledarskap i Martins frånvaro. Fråga mig inte vem som kom på den briljanta idén. Förmodligen var det en desperat konsultchef som försökte optimera beläggningen snarare än att hitta en lämplig kandidat för uppgiften. Hursomhelst, Peter försökte vara auktoritär och ha pondus. Det hade han väl läst i någon förlegad ledarskapsbok att man ska vara kan jag tro. Tyvärr gick det inte så bra för honom och särskilt inte med mig. Jag får fullständigt tuppjuck när någon kräver åtlydnad utan tolerans för opposition och självklart också utan att motivera varför. Jag blir liksom fröken Obistinat då och är långtifrån den mest lättsamma kollegan att ha att göra med. Det var upprorstämning i teamet och det var inte alls vad vi behövde i det här läget. Jag längtade mig sönder och samman efter Martin.

Samtalen med min sambo hemma i Sverige blev mer och mer sporadiska. Vi gled allt längre ifrån varandra. Det fanns liksom inga gemensamma samtalsämnen. Det fanns inte mycket gemensamt överhuvudtaget. Hans liv kretsade runt missade tentor och ett evinnerligt Counterstrike-spelande. Mitt liv kretsade runt jobbet, mina kolleger och spännande affärsresor runt halva jordklotet. Jag var på toppen. Han var på botten. I ett desperat försök att vara en omtänksam flickvän på distans överraskade jag med att köpa den senaste versionen av Playstation åt honom. En handling i all välmening, men som förmodligen upplevdes mest som en klapp på huvudet. Lilla gubben, liksom.

Så kom då äntligen den där fredagen till slut när Martin anlände i Kina igen. Det bubblade av förväntan i hela mig. På kvällen samlades vi i hotellbaren för att ta några öl tillsammans hela teamet. Några öl blev rätt många öl och efter någon timme var vi alla rätt överförfriskade. Om jag inte minns fel slank det säkert ner någon tequila också. Tequila som är så himla genomtänkt att hälla i sig när man är helt slutkörd. Det var vi och kanske några enstaka andra affärsresenärer i baren den kvällen, men stämningen var på topp. Vi dansade så svetten lackade och gissningsvis har det aldrig varit sådant drag på den där hotellbaren någonsin. Och kommer antagligen aldrig bli det igen. Plötsligt insåg jag att han inte längre är kvar på hotellbaren och jag fick ett infall att jag måste leta rätt på honom.

På vingliga ben och som i en dimma gav jag mig ut på jakt och fick nästan direkt syn på honom i foajén en bit bort. Han pratade i telefon och jag stegade rakt emot honom varpå han avslutade sitt telefonsamtal. Utan att säga ett enda ord ställde jag mig så nära honom att våra kroppar möttes och sedan greppade jag tag om hans rumpa med ena handen och viskade i hans öra att jag ville sova med honom. Han svarade att vi skulle ses på hans hotellrum om några minuter.

Jag kunde knappt kontrollera min upphetsning och skyndade iväg mot hotellbaren för att säga godnatt till mina kolleger. Sen fortsatte jag upp till mitt eget hotellrum på ostadiga ben. Tankarna for genom min alltför berusade hjärna. Ska jag? Ska jag inte? Jag lämnade min handväska på rummet. Dagen efter insåg jag att jag även hann med att byta kläder eftersom det såg ut som ett bombnedslag innan för dörren på mitt hotellrum. Jag gav mig av mot hans hotellrum, som givetvis var en svit på en helt annan våning än min. Tryckte på knappen för att kalla till mig hissen ansträngde mig för att nyktra till litegrann, vilket jag sannolikt inte lyckades med alls.

Just som hissen stannade på mitt våningsplan och dörrarna öppnade sig insåg jag att jag stod öga mot öga med två av mina kolleger som jag just sagt godnatt till. Situationen blev minst sagt märklig och de undrade självklart vart jag var på väg. Ibland är det tacksamt att vara snabbtänkt så jag fann mig inom en halvsekund och hasplade jag ur mig att jag skulle på efterfest hos Martin. Kul, tyckte kollegerna, för det hade de också tänkt, och gjorde plats åt mig i den trånga hissen. Fan också. Det här hade jag inte räknat med.

Martin såg rätt förvånad ut när jag dök upp med två kolleger som sällskap. Det var uppenbart att han inte hade räknat med det. Han släppte in oss och erbjöd oss sittplatser i soffan. Jag var redan överförfriskad och inte det minsta intresserad av någon efterfest, så jag tog plats på sängen istället. Jag försökte desperat fokusera lite på basketmatchen som visades på TV:n medan de andra blandade sig varsin GT. Jag höll tummarna för att mina två kolleger skulle tröttna strax och dra sig tillbaka till sina egna rum, men de höll ut en bra stund och jag började bli otålig. Tydligen hann jag ändå slumra till en stund för plötsligt väcktes jag av att en av mina kolleger menade att det var dags att gå. Festen var slut. Problemet var att jag inte hade någon som helst avsikt att sova på mitt eget rum den natten utan tänkte ju stanna kvar i sängen där jag redan låg. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att slingra mig ur situationen med att jag var trött och att jag strax skulle gå och förklarade att de kunde gå i förväg. Jag klarade mig fint på egen hand. Av någon anledning tyckte min kollega det var en dålig idé, sannolikt på grund av min berusningsgrad, och propsade på att jag skulle följa med. Jag trodde att det var kört och skulle just resa mig upp när Martin klämde ur sig att de kunde låta mig ligga kvar. Han hade ändå en del han ville prata med mig om tydligen. Våra två kolleger såg rätt förvånade ut och fattade förmodligen ingenting, men gillade läget och tackade för sig. Jag låg kvar som orörlig på sängen och hörde dörren stängas bakom dem.

Martin kom och lade sig bredvid mig på sängen. Vi skrattade en stund åt den bisarra situationen som uppstått när jag mötte kollegerna i hissen. Det hade ingen av oss räknat med, men nu var vi äntligen ensamma. Han såg mig djupt in i ögonen och förklarade att han tänkte sova med mig, inget mer. Han hade ju sambo och så även jag. Men att sova tillsammans var tydligen både oskyldigt och accepterat, enligt honom. Jag funderade inte så mycket på det moraliska i vårt agerande. Jag var nästan paralyserad av situationen och mina tankar snurrade mest kring hur mycket kläder jag borde behålla på. Alltihop? Nej, det verkade tråkigt. Underkläder då? Eller bara trosorna? Det är svåra i-landsproblem att brottas med när man äntligen hamnar i säng på tu man hand med en man som man åtrår så till din milda grad att man håller på att spricka, men bara ska sova tillsammans och låtsas som inget. Han klädde av sig naken och kröp ner under täcket. Strax därefter kröp jag ner bredvid honom, iklädd underkläder. Det kändes som helt rätt alternativ till slut. Han drog mig tätt intill sig och våra kroppar passade så perfekt i varandra. Hans varma hud mot min och hans andedräkt mot min nacke. Varenda cell i min kropp vibrerade och jag tror faktiskt att tiden stod stilla där ett tag. Situationen var så overklig och samtidigt helt fantastisk. Promillehalten i mitt blod gjorde att rummet snurrade och gränsen mellan dröm och verklighet var hårfin. Hände detta verkligen på riktigt?