Vet ni hur jävla dum man känner sig när man kommer in på Apoteket med en bilbarnstol med en tremånadersbebis och gå raka vägen till intim-avdelningen, plocka på sig ett grav-test och stega bort till kassan.
Det känns som om alla tittar på en. Höjer ögonbrynen och tänker "Är hon på riktigt?"
Själv stålsätter man sig, upprepar i huvudet "Du bara inbillar dig, ingen tittar" samtidigt som du låtsas att du har en min som visar att du köper testet för någon annan. Någon som kanske står dig nära. Rent av lite för ung. Och som inte vågar gå och köpa testet själv. Det är i alla fall vad du hoppas att ditt ansikte förmedlar.
Samtidigt som allt detta pågår så vet du med smärtsam insikt att allt du tänker just nu är urdumt.
1. Om någon stirrar så beror det nog på att du ser skitnödig ut
2. Om någon skulle mot all förmodan ha en åsikt så är det väl ändå skitsamma. I sammanhanget är väl andras åsikter helt ovidkommande.
3. Varför lägger du ens energi att hitta på en historia till varför du är inne och köper testet. Var glad över att du fått knulla istället.
4. Och så svårt är det väl ändå inte att använda kondom?
Nu är testet kissat på och inget syskon är på väg. Puh.
Tur, då innebär det nog att den där bärfisen jag såg var @toris
2012-07-06 21:05:47
Kristin
Den där har jag också gjort. Med rymningsbenägen 20-månaders och en sur 5-månaders i barnvagnen. Det var så jag höll på att säga "Jag vet, jag hoppas också det är negativt" till tjejen i kassan. (Och det var det. Barn nummer tre kom inte förrän de stora var 4 och 3 år.)
2012-07-07 18:58:01
Moot?
haha ja du.. man inbillar sig så mycket när man går i affärerna. Folk har nog fullt upp med sig själv. Själv känner jag mig som värsta "fraud" när jag köper tidningen Mama på ICA. Jag köper den för att de ofta skriver om våra produkter... och där står jag vid hyllan och skäms "jag har ju inga barn och inget på väg"... haha som om folk skulle veta om det ;-)
2012-07-08 14:47:56
Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte