Grinig som få

Efter tolv år har jag FORTFARANDE inte lärt mig hur somrarna är. Eller jag vet ju, men jag förtränger, och sen kommer sommaren och så blir jag överrumplad av hur mycket min man jobbar.

Det är inte extremmycket. Men det är ofta och med kort varsel och liksom default läge att han kanske ska jobba. En evig jour. Och det är därför jag nuförtiden ordnar fett lång semester (en hel del obetald) åt mig själv, för de somrar jag har försökt jobba några veckor har det alltid blivit superstruligt och fast vi har tänkt att det ska gå bra och min man säkert kommer att kunna vara hemma ett par veckor så blir det alltid massor av jobb för honom just då och det har gått många dagar då barnen inte har träffat någon av oss och barnvakter har fått rycka in akut. Och fast barnvakterna är våra nära och kära så har barnen blivit lite stressade av det. Till slut, liksom.

No more. Jag vill inte ha det så.
Jag vet att jag är krävande och en smula jobbig och negativ, jag vet det, i alla fall gällande det här. Jag vet ju att det är en bonde jag är gift med. En bonde som har tagit på sig rätt mycket extraarbete som han egentligen inte skulle behöva. Men han gillar jobbet och lite stålar är bra.

Och när barnen var små var det ännu värre, jag fattar faktiskt inte riktigt att jag inte gick under av de där mastodontlånga jobbpassen och veckorna då han knappt var hemma alls och jag var själv hemma med två små knattar i ett hus och på en gård jag fortfarande inte kände mig riktigt hemma i. Hela långa heta somrarna i ett hus som då saknade trädgård och uterum och altan. Som var hett hur man än vände sig. Och han som var borta sexton timmar per dygn.

Nu är barnen större och självgående och vi klarar oss, men jag stör mig ändå. Fast han jobbar mindre nu än då. Jag tycker att det är jobbigt. Jag vet att jag säkert verkar jättejobbig, jag vet, men jag måste få skriva om det.

Det här att det är så självklart att han kan sticka iväg oavsett vad vi gör eller har bestämt. Att det är självklart att jag tar barnen. Att det är jag som ser till att vi bjuder hem folk, hittar på saker. Att det är jag som faktiskt sköter vårt eget hem och våra små egna odlingar, fast vi har varit tydliga med att vi ska HJÄLPAS åt med dem. Nu är det jag som kånkar tomater fram och tillbaka, lyfter och duttar. Och herregud, det är smågrejer, vad sjutton är lite hemmaodling jämfört med ett jordbruk eller jobb som tar in pengar?
Jag vet allt det där. Jag känner mig onyttig själv. Och fjantig som håller på att tänka "ska jag städa skafferiet eller kanske göra pickles idag?" för att känna att jag gör någon nytta.

Jag blir liksom lite oföretagsam. För att jag inte vet om han ska iväg eller inte. Jag vill ju att vi gör saker ihop! Men jag får liksom inget veta förrän det händer. Och kanske vågar han inte berätta för att jag är så sur kring det hela. Men det liksom ångar jobb om hela honom. Är vi i stan i ett par timmar och gör några ärenden tycker jag mig SE stressen lysa kring honom, fast det inte finns något jobb som väntar, i alla fall inte som jag vet om.
Jag får nästan magsår av det. Att veta att han egentligen vill vara hemma och vara standby. Att ett par timmar i stan med oss gör honom stressad, när han om någon bekant dyker upp har all tid i världen.
Det gör mig inte mindre sur. Jag är en suris these days.

Och jag vet att det är så här för många människor, att deras partner jobbar på sommaren. Förstås. Men det är väl det att inte veta som är jobbigt. Om jag visste "nu jobbar han en vecka" så kunde jag deala med det.
Nu är det bara vagt, outtalat.

Och det finns väggar att måla och projekt inomhus och ute på det som är vår trädgård men det är BARA min bit, vilket blir skevt eftersom det fortfarande inte känns som mitt eget revir riktigt. Jag vill inte sätta i gång utan honom.
Och lite avundsjuk blir jag, det är han som får sticka iväg när helst han vill/måste, jag stannar hemma med barnen och lyssnar på tjat om datorer och glass och negativa svar när jag föreslår en utflykt.
Det är jag som ser till att barnen badar, att de har rena kläder, att deras sorgkantade naglar klipps och att de får mat i sig. Det är jag som får se till att vi har något slags socialt umgänge med vänner.
(Men nej, det är inte jag som matar korna eller hönsen. Det är ju inte det. Fast jag tycker inte att man ska blanda ihop hushåll med jobb. Även om allt flyter ihop så här på gårdar.)

Och ja, återigen, jag VET att jag är extra gnällig i dag. Det får man vara ibland. Jag tror att det är hettan och stressen och den igenväxta trädgården som jag går och duttar lite tafatt i som gör det.
Det känns bara ojämställt och tråkigt just nu. Inte som jag skulle vilja ha det riktigt. Och jag vet att han jobbar häcken av sig. Det är ju inte det. Det är den här sneda fördelningen.
Jag passar väl inte som bondfru, helt enkelt. Ingen annan verkar ju gnälla. Det är nog mest jag som har för höga krav.

Äh. Jag borde väl läsa en bok och njuta av lugnet, kanske?