ett försök till sammanfattning

detaljerna börjar redan blekna. jag blandar ihop, vet inte riktigt var och när. hade jag nog inte under tiden heller, ärligt talat, men så kan det vara.

vi åkte, nervösa som små fjärilshundar, på fredagen. hittade fram. hämtade nummerlapp, köpte lite tåligare regnkläder i sista sekund. och ett par knävärmare. försökte komma i säng tidigt, med start kl 6 var det upp strax efter 4.

vaknar förstås innan klockan ringer. cyklarna kittade kvällen innan, allt som ska med framlagt. allt försökt så streamlinat som möjligt. äter frukost så gott det går den tiden på dagen, tittar ut och konstaterar att det regnar. drar på cykelkläderna och tar oss mot starten. hade hyrt rum i en lägenhet bara en kort bit från hela faderullan så inte långt.

tar oss in till fållan, tar en sista kisspaus, en sista påfyllning av flaskan. står i regnet och får till slut gå in till start. klockan piper och vi får rulla.

vi blir fråncyklade gradvis, något annat hade vi inte räknat med med de cyklar vi hade. stanna i varje depå var planen, och köra från depå till depå. vid första depån är vi redan genomblöta. men kort paus och sen iväg igen, efter lite påfyllning. ner till gränna, och regnet börjar avta. vid gränna fyller jag för första gången i mitt liv saft i vattenflaskan. det är fortfarande inte speciellt jobbigt, mer än att det är blött. och kallt när man stått stilla, det tar en stund att värma upp. gatstenen i gränna var väl sådääääär uppskattad på racerdäck, stötdämpningen är...inte den bästa. sadeln är hård.

fortsätter från gränna, får upp värmen, nånstans mitt i tar vi en extra kisspaus. eller inte jag, men ja. sällskapet. och sen. i en svag uppförslöpa bara en bit efter gränna så gnäller min bakväxel när jag ska växla ner. jag försöker en gång till och då slår det tvärstopp. dessbättre i så långsakt tempo, tack vare backen, så inga problem att bara kliva av. hela bakväxeln har vikt sig in i hjulet, fastnat mellan ekrarna. totalkvaddad. körd. vi dividerar en stund hur vi ska göra, kommer fram till att björnen fortsätter mot jönköping, jag väntar på följebil. har ingen kommit när han kommer till jönköping kan han be om hjälp där. men jag blir upplockad en stund efter att han cyklat iväg och får alltså åka följebil. vid det här laget tror jag att det är kört, att jag kommer få bryta. men följebilen säger att kan de fixa nånstans så är det i jönköping och det är dit vi ska. vi åker förbi björnen på vägen. de har ingen värme på i bilen, jag är genomkall.

vi kommer fram, nästan samtidigt som björnen, jag lämnar cykeln till mekanikerna och frågar om det går att fixa, han säger att om den här grejen går av när jag snurrar på den är det kört. den går inte av. han säger att han monterar ny växel. jag går och kissar, står lite vilset medan björnen hämtar käk. när jag ska äta förstår jag lite HUR mycket jag fryser. jag skakar så jag knappt kan hålla i gaffel och mat. har svårt att föra gaffeln till munnen. björnen börjar tro att jag är för kall för att fortsätta, jag går bort till sjukvården för ev rådgivning men får ingen riktigt kontakt, däremot en filt. vi bestämmer oss för att försöka, blir jag inte varm på rimlig tid får vi vända tillbaka. med allt meck är det knappt vi hinner därifrån - depån stänger 11.30, är man inte därifrån då får man inte fortsätta. vi kom därifrån 11.28...

björnen cyklar över en kon på vägen ut, det brakar, han skriker, jag får hjärtsnörp. alla håller sig på hjulen, utan att trilla. djävulsbackarna efter jönköping hjälper mig att få upp värmen, solen kommer fram en stund och jag tinar såpass att jag tillochmed tar av ett laget.

framme i fagerhult är det FULLT av cyklar från alla de som brutit. vi börjar bli trötta, men fortsätter med tanken att en depå i taget. vi kör.

mellan fagerhult och hjo (tror jag, kanske tillochmed tidigare) börjar snabbklungorna komma. jäklar vilket tempo. vi gnetar vidare, det går inte snabbt, men det går. någon gång hoppar kedjan, jag lägger på igen. nånstans här passerar vi halvvägs och ja. halvvägs är ändå halvvägs.

i hjo blir det den tråkigaste lasagne jag ätit i mitt liv, men värmen är hyfsad och ett peppande besök av jobbarkompis, helt otippat, livar upp rejält. mer saft i vattenflaskan och iväg. saker och ting börjar göra ont. ett knä bråkar. en höftböjare gör ont som ett as, dessvärre på framsidan av kroppen vilket är jävligt jobbigt. växeln fortsätter tjorva lite, inte växla som jag vill, knäppa och låta. i karlsborg får mekanikerna titta på den igen, vi passar på att få lite massage. blir väl ett hyfsat långt uppehåll, men till slut kommer vi iväg. här träffar vi också en kille som varit igång sedan 23-tiden kvällen innan, alltså långt över 12 timmar. han ser inte helt pigg ut. det gör sannolikt inte vi heller.

när vi svänger ut från depån kommer några regnstänk igen. vi har torkat hjälpligt på iallafall valda delar. vi kommer några hundra meter, sen öppnar sig skyarna helt. som en spann uthälld. bara att inse att det kommer vara blött nu.

och det är tungt. motigt. jobbigt. men en depå i taget, vi försöker peppa varandra. pausa och ställa oss upp ibland, bara för att sträcka ut.

boviken, det är bara pausa, äta bulle med honung trots att jag nästan mår lite illa av allt socker som jag fått i mig under dagen, men bränslet behövs. vi träffar en kille som klagar på ont i knäna, tro fan det på de halvdecimeter breda och grova mountainbikedäck han cyklade på. huvaligen. någonstans innan den sista depån såg jag att han gett upp och väntade på följebil.

upp på cykeln igen, mala på. depå till depå. bara dryga 2 mil till hammarsundet men det känns så långt, så långt. nånstans här plockar vi upp lite följare på vägen. nån skåning. en tysk. en stockholmare. vi cyklar på, björnen är stark, har fått nytändning och drar. kroppen är trött, gör ont, men vi fortsätter. hammarsundet, samma visa, få i sig något, fylla på flaskor, fortsätta. mot medevi. sista djävulsbacken, och jag är så nära att gå av cykeln och gå upp så det finns inte. så långsamt, så långsamt. på de sista depåerna var det tydligt att de hade börjat packa ihop när vi kom, vi var bland de absolut sista med den sena starten och det blygsamma tempot.

i medevi regnar det igen, när vi drar oss iväg har stockholmaren och skåningen lämnat oss, men tysken med den konstiga cykeln är kvar. nu utbyts mycket lite kommunikation, det är bara kämpa framåt som gäller. all ork ditåt. de sista två milen känns orimligt långa. HUR KAN TVÅ MIL VARA SÅ LÅNGT? vi passerar flera som cyklar än långsammare än oss, bara maler på. tempot ändå hyfsat på slutet. kroppen så trött. händerna domnar med ojämna mellanrum, som de gjort hela loppet. bara att fortsätta. ÄNTLIGEN kommer vi in till motala. när vi svänger upp nerför backen ner mot målrakan, vänster in på målrakan...då släpper det. jag börjar gråta. lycka, lättnad, stolthet...allt på en gång. tysken fortfarande i släptåg. vår snabbcyklande vän filmar oss vid målgång hinner jag precis se.

tyskens vänner är i mål och hejar hejar hejar. tysken säger att vi bar honom de sista sex milen och bjuder på en kall öl. sannolikt det godaste jag druckit i hela mitt liv.

ställer cyklarna olåsta, går in och tar ännu en massage i mål. glömmer både diplom och målgångsmat. tar oss hem, trötta bortom all beskrivning. in, ta av blöta kläder, duscha (varmt!) ta på TORRA kläder! försöka äta lite. ett kokt ägg. så trötta. så i säng. sover åtta timmar rakt av, ingen kisspaus, ingenting, bortdomnade totalt trots för mjuk säng.

vi klarade det.

jag trodde jag skulle få bryta men det gick, björnen trodde han skulle få cykla ensam och sa sen att då hade han nog brutit till slut också. men vi klarade det. tillsammans.

och två dagar efter är jag fortfarande trött i kroppen. men ta mig fan. rekordlopp i år - rekordmånga som anmälde sig, rekordmånga som bröt. regn, regn, regn. trasig cykel. sannolikt för lite träning. hade kunnat haft bättre material.
VI KLARADE DET, mot allt det.