Framtiden

Ryggen bättre, halsen bättre, trött som fan, men jag har jobbat idag. Tillbaks efter 4 veckors bortavaro.

De flesta av mina kollegor gillar jag. Arbetet i sig är ganska okej, men kunde varit mer varierande. Lönen är sämre än sämst, trots hyfsad utbildningsnivå ligger jag på en nivå som är svår att leva på. Vissa av kollegorna gör mig vansinnig, och på lite sikt kommer det bli väldigt psykiskt påfrestande att ha det så här. Man kan naturligtvis inte gilla alla, men få arbetsplatser jag råkat ut för har haft den här typen av svåra problem med psykisk ohälsa hos enstaka medarbetare och som går ut över personalen i stort. Man kan vara förbannad på en frisk människa som beter sig illa, men någon som redan är sjuk? Det blir liksom ett vakum, man får agera slagpåse utan rätt att bli upprörd känns det som. Ingen luft, ingen utväg.

Idag började jag fundera. Även om jag är utbildad till en viss titel kan jag plocka bort halva titeln och blir således en annan yrkeskategori. Att jag inte tänkt på det. Att söka arbete med bara delar av min kompetens är förmodligen mycket ekonomiskt smartare än när jag tar med hela alltet. Alltså, skippa specialinriktningen och få mer betalt, det är vad jag tänker. Nu var det ju specialinriktningen som gjorde mig intresserad från start, men man måste kunna leva på sin lön, och det är knappt jag kan idag.

Sen började jag kolla utbildningar för skojs skull och blev väldigt sugen på att plugga igen. Dock skulle det innebära en till period av ännu sämre ekonomi, och mer studielån. Så det är nog ingen bra idé. Sen tänkte jag att man kanske kan plugga och vara mammaledig samtidigt, men jag vet inte jag. Faktum är att jag inte vet vad jag vill. Det jag vet är att jag inte vill stanna kvar på ett ställe där jag inte trivs till hundra procent. Eller åtminstone närmare max.