Ojoj!

Min man fyller jämnt och jag gissar att det är ganska naturligt att man som människa vid sådana tillfällen gärna summerar, tänker efter en smula, liksom sammanfattar. Jag minns hans första födelsedag vi firade ihop, då hade jag bott här i enbart tre månader, jag var 22 år på det 23:e, som ville vara huslig och pyssla om min kille, så jag gjorde petit chouxer med tre olika fyllningar och utflyktsmackor - en sort med skinka och ost, den andra med tonfiskröra med rödlök och äpple, ni ser vilket minne! - och packade fikat i en korg där jag la presenterna. Ett par begagnade seriealbum, en skjorta, ett par snygga t-shirtar, och så åkte vi upp till fäbodstugan och satt där på bron och solen lyste och vi fikade vårt fika och allt kändes enklast i världen.

Och sen har det alltså gått tolv år. Och idag fick han finna sig i att bli firad med presenter IGEN; fast han varje år säger "inga prylar, jag vill inte ha presenter". Stackarn! Jag envisas för det är ju så roligt. I går kväll kom jag hem sent efter kvällsjobb men satt uppe och slog in ett par paket, packade samma korg som då för tolv år sen, fast med presenter den här gången, och gick upp och sov i fyra-fem timmar innan jag med ett ryck vaknade, gick in till äldsta ungen, drog av honom täcket och väste "Nu ska vi sjunga för pappa!" och sömndruckna gick vi in till pappan och började sjunga, där låg redan lillebror och sov men han fann sig och började sjunga han också, där på plats. Sen blev det presentöppning.

Och barnen. Det är eoner sen de var små, känns det som. Jag läser tillbaka i mina egna texter och hittar små anekdoter om hur roliga de var, hur roligt vi har haft. Det har vi förstås fortfarande. Nästan jämt. Men de är så STORA. Naturens gång, det ska vara så, men det värker lite i hjärtat. Både av saknad, längtan efter det där lilla livet igen, och av svällande stolthet.

I lördags när vi hade kalas drog äldsta barnet, tioåringen, på sig ett par nya smalspåriga svarta manchesterjeans jag hade köpt. "Mamma, de är för trånga!" klagade han men drog på sig ändå, och de satt så där tajt, och var kanske en centimeter för korta egentligen, vilket bara gjorde att det såg fantastiskt coolt ut, till hans breda bara fötter, han såg ut som en rockstjärna, med tajt grönblå flanellskjorta och det där långa blonda håret som når till axlarna, hans mörka ögonbryn och stora ögon. Aaaah min snygga rockstjärneson! Knip i hjärtat.
Lilla stora pojken som är kaxig och tuff och smart, men som ändå ibland vill bli buren en liten stund, han växlar mellan stor och liten, mest stor förstås, men ibland i behov av en stor famn. Fast han är så stor och lång och kantig själv.

Och minsta drog på sig tajta skotskrutiga brallor och gick omkring och var lite blyg, satt själv i ett rum med sin tallrik med mat, tills jag satte mig hos honom. Ganska obrydd, han är inte rädd/osäker eller så, bara har inte det där behovet av en massa folk, han drar sig undan och blir lite tyst fast ändå på det nonchalanta viset, men sätter man sig hos honom kommer det snart några fantastiska fakta krypande:
"mamma, du vet tättingar? Den fågelfamiljen, där ingår ju sångare och sånt, men vet du - KORPEN är en tätting! Visst är det fantastiskt! Man kan tro att den är släkt med rovfåglarna men man kan avslöja det på fötterna, rovfåglar bär sina byten i fötterna, men korpen har för smala fötter, eftersom den är en tätting, så den bär bytet i munnen!".

Och alla gamla texter är guld värda och jag tänker att jag måste börja skriva lite mer igen. Alla minnen. Allt med barnen som jag faktiskt inte hade kommit ihåg utan texterna som stöd åt minnet. Och jag tänker också på att jag nog har mognat lite ändå. När jag läser bakåt ser jag det. Jag har mina nojor och jag har min ångest och så, och visst skriver jag även så här ibland ("NU är jag mogen!") men det hör väl också till. Jag har stått upp för mig själv ett par gånger på sistone, på sätt jag inte hade vågat för ett par år sedan, vilket gör att det känns som om jag växer. Vågar stå för vad jag tycker, i alla fall LITE mer.
Livet är ganska välordnat just nu, helt enkelt. Det är fint.