Meget bra

Jag jobbade som en liten iller i februari och mars och nu fick jag ut cirka 11 000 i lön för åtminstone 85 procents jobb. What? Konstigt. Det måste vara knas. Så nu måste jag maila lönekontor och vara jobbig. Och när jag ändå är jobbig mailar jag chefen och önskar lönehöjning. Det är inte SÅ motiverande att vara sämst betald i en grupp där jag utför minst samma arbete som alla andra.

Och jag sätter mig med en hel kardus av räkningar och betalar och känner mig fattig. Men nå väl. Jag har ett fint liv. Mina barn går inte på fritids längre utan tar bussen hem och knatar dryga kilometern på byvägen och sen dyker de upp här vid halv tre och de dagar vi är hemma vid den tiden så är det himla fint. Vi fikar mellanmål och småpratar och nu är det vår så efteråt vill barnen gå ut, ibland i alla fall, och det är lugna sköna dagar. Jag förstår att de flesta måste jobba till fem men jag känner mig tacksam över att jag kan varva och jobba kväll ibland, dag ibland, och vara helt ledig andra dagar.

Men jag fattar inte att det är så svårt att öppna kuvert? Värsta slöa lyxproblemet. Jag har alltid haft det och har det alltjämt. Jag liksom glömmer fönsterkuverten. Tänker "jag öppnar dem sen" och sen trollar de in sig bland tidningar och böcker och annan, roligare, post. Sen blir det en hel stor tjock hög att betala på en gång. Roligt, roligt. Men gissa vem som ska avregistrera sitt företag? Just det. Jag. Och det ska bli så SKÖNT. Jag är jordens sämsta företagare.

Det är roligt att jobba borta men så härs års blir jag alltid sugen på att vara hemma mer. Frågan är hur det skulle gå. Det skulle nog inte gå. Eller? Att sitta och åka bil sex mil om dagen drar ju lite pengar. Och vore vi hemma mer båda två kunde vi hugga mer ved, sälja ved, rensa, städa, röja, fila på alternativa näringar. Fast inkomsterna skulle ju inte direkt öka?
Och kanske skulle jag bli lat och bara vilja vara inne och fika jämt?

Stora frågor, roliga frågor, kniviga frågor. Och tills jag har något svar passar det här oss rätt bra.

Och annars? De stora barnen. Jag häpnar lite varje dag. Särskilt över tioåringen som har fullt upp med frigörelsen från oss. Han är artig, stor, duktig, smart, hänger med kompisar, cyklar i byn, bakar kakor med farmor, syr ett kuddöverdrag bara sådär, stiger upp klockan sex och fixar frukost åt oss (i ärlighetens namn har det hänt två gånger hittills). Sen, andra stunder, bråkar han (vi) så väggarna bågnar. Apar sig och krumbuktar sig och surar. Men sen sätter han sig vid trummorna och river av några fills. Alltid med mössa på skallen. Alltid med en kram på lut. Skickar roliga sms gör han också.

Och gossen som snart fyller åtta! Som är så lik mig att det är knasigt. I kväll läste vi knasbok och sen somnade han med guldlockiga skallen på kudden. Varje dag pratar han om fåglar. Idag badade vi ihop och pratade på diverse dialekter och kittlades och lekte tyrannosaurus rex med väldigt korta armar men väldigt höga vrål. Ja, det var som en lek man leker med en fyraåring men vi skrattade så våldsamt att vi nästan ramlade omkull i badet. Mycket fint. Varje dag studsar han iväg med skotskrutigt röda byxor och rosa sportskor. Tjusiga ungen. Tjusiga ungarna mina.

Och jag då? Jag är lite nykär. I min karl! Han har varit skäggig ett tag. I dag rök allt utom mustaschen. Han känner sig fånig, jag tycker att han blev dundersnygg. Utöver detta är jag förstås lite tjock. Men vad är nytt under solen, liksom. Jag kan bjuda på tjockma när livet i övrigt är så här fint.