men gud, jag har så mycket att göra så att jag skulle kunna jobba dygnet runt och ändå inte bli klar. jag får både börja tidigare (vilket innebär att klockan ringer HALV FYRA på morgonen) och sluta senare för att hinna med. tolvtimmarspass efter tolvtimmarspass där man ständigt är på tårna, nu när halva veckan har gått är jag rätt trött.
och min löpträning då. det går ju sådär. eller problemet är nog att jag har något slags minne av hur det var när jag var hyfsat vältränad. hur enkelt det var att bara ge sig ut och springa en mil. sådär är det ju INTE nu kan jag ju säga. milen känns extremt avlägsen. om några veckor ska jag springa en liten sträcka i en motionsstafett med jobbet, jag får väl vara glad om jag tar mig från A till B. och det ÄR JAG. för det är ju inte på något sätt självklart att jag ska kunna göra det här. i tre år har jag dragits med min fotskada. tre år av löpförbud, kortisonsprutor, försiktiga igångsättningar och så bakslag och tillbaks på ruta ett igen. så det är väl klart att jag är i stort sett lika otränad nu som när jag började löpträna 2007.
och det var ju samma sak då, vi skulle vara med i den här motionsstafetten med jobbet. det var i maj och vi började kanske träna i mars någon gång. och jag minns att både J och jag svor dyrt och heligt på att om vi bara överlevde det här så skulle vi aldrig springa så mycket som en meter till så länge vi levde, så jävla jobbigt och tråkigt som det var.
och i augusti samma år sprang vi tjejmilen. våren därpå göteborgsvarvet. så kan jag för helvete KOMMA IHÅG att jag TYCKTE det var asjobbigt och tråkigt vid den här tidpunkten för fem år sen också? och att det kanske inte är så konstigt att jag tycker det är asjobbigt nu också, eftersom jag inte har kunnat löpträna ordentligt på tre år?
sprang i alla fall en gammal runda efter min 12-timmars arbetsdag idag, eftersom mitt jobb ligger väldigt nära min fd lägenhet. i min gamla träningsdagbok kallade jag rundan för "pulshöjaren" för det var den jag brukade springa när jag ville hålla ett lite högre tempo, det kunde man ju göra "eftersom den inte var så lång". HA HA HA, hånskrattade min otränade kropp åt 5,5 km idag. 5,5 km är det längsta jag har sprungit i år, och det var inte roligt utan nästan bara jobbigt. men det ska bli bättre. det ska bli bättre. det ska bli bättre. tålamod, tålamod, och minns hur det var 2007. och heja foten, som, pepparpepparpeppar, verkar må riktigt bra.