3 månader halsont. 2 besök till vårdcentralen. Självmedicinering med antibiotika som hjälpte, men inte gjorde mig frisk. Det visade sig alltså vara ett sk enterovirus. I mitt fall förmodligen något som i dagligt tal kallas mul och klövsjukan, fast det inte har något med sjudomen djuren får. Jag har haft bölder i halsen men de har inte gått att se. Det är bara jag som har känt dem.
Vem hade kunnat ana att detta skulle kunna vara allvarligt för Tusse? När jag läste lite om viruset så stod det just att det är svårt att på symptomen spika att det rör sig om just denna virustyp och att det ofta missas. Det är när bebisen insjuknar man oftast inser vad det är mamman har varit sjuk i.
Så på vårdcentralen har man nog inte gjort mycket fel. Det hade varit svårt för dem att ha kommit på det. Kanske om jag hade sprungit där varje vecka. Men inte hade jag ens kunnat gissa. Så visst är det skönt att den där läkaren bestämde att ta provet. Och visst är det skönt att de tar det på allvar och inte låter oss komma hem förrän de har säkrat att Tusse är ok.
Så nu är jag inte längre arg. När de kom och meddelade att provsvaret inte kom idag och att det kan dröja till torsdag så nickade jag bara och sa ok. Vi får ju vara här tills vi e klara. Det vore kul att vara hemma till påsk. Vi får se.
Sambon fick hämta Grodan från dagis. Hostan är sur och vill inte släppa taget. Så nu kan de inte komma till sjukhuset. Jag saknar Grodan så jag håller på att gå sönder. När Sambon berättade att när han hade frågat Grodan idag om han hade drömt något när han soc middag hade han svarat
- Mamma
Sambon hade frågat
- Saknar du mamma?
Grodan hade svarat ja och sen hade han börjat grina. Det behövs inte mer för att mitt hjärta ska gå i miljoner bitar. Min fina Groda. Jag vill ha mina barn hos mig båda två. Jag vill ha Sambon och mina två barn hos mig. Då kan jag vara vart som helst.
Nu är farmor och farfar på väg hit. Och ikväll kommer mina föräldrar hem från Turkiet, så imorgon förmiddag räknar jag att de står uppradade utanför dörren här. Känns skönt med lite besök. Är lite mindre isolerat. En dag i taget. Minuter att lägga på rad. Vi kommer hem tillslut.
Buä. Det där känns ända ner hit. Hela vägen rätt in. Grodan. <3
2012-04-03 23:34:41
Pocks
Buä. Det där känns ända ner hit. Hela vägen rätt in. Grodan. <3
2012-04-03 23:34:41
Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte