måste varva ner. jag tycker egentligen inte att jag är särskilt lättstressad, eller det är i alla fall den bilden jag har av mig själv på jobbet, och som jag tror andra har också. jag pallar med ett högt arbetstempo, jag är vansinnigt effektiv, jag kan ha många bollar i luften, när jag håller på med någonting så är en del av hjärnan avdelad för att planera nästa drag och nästa och nästa, och så får man göra rockader och planera om om något mer akut dyker upp. vilket det alltid gör.
och det är kul när det går bra. det är härligt att ha jobbflyt och få undan grejer och avsluta projekt och maila iväg rapporter och bocka av saker på listor. det är inte lika kul när det rör ihop sig. när det är minus på lagersaldot fastän det borde vara plus och alla transaktioner ändå ser ut att stämma. när det saknas viktig dokumentation och folk tror att de minns vad som är gjort på ett ungefär, och alla minns olika. när man skickar iväg ett dyrt instrument på extern kalibrering och det...försvinner (ok, det dök upp igen, men inte av sig själv). när någon kommer och vill veta hur ett visst mätvärde har förändrats sedan 1998 fram till nu. när man inte kan logga in och inte kommer åt sin e-post på en och en halv dag. när allt det här händer på en och samma gång så vill jag mest av allt sätta mig ner och gråta av frustration. för samtidigt finns ju allt det där andra, det som man är anställd för att hålla på med åtta timmar om dagen, och de åtta timmarna är ganska snålt tilltagna som det är. det finns liksom inte utrymme för att vara sherlock holmes.
och ändå är jag det. biter ihop lite hårdare, kastar upp ytterligare några bollar i luften och kör vidare. men det är jobbigt. jobbigt SOM FAN att alltid behöva vara spindeln i nätet och speciellt nu när det är så många som är nya. klart de måste få vara nya, klart de måste få fråga och ha någon som visar dom hur saker ska göras. och det är klart att de vänder sig till den som fan har koll på precis ALLT. men jobbigt som sagt. det är jobbigt att halvspringa genom tillvaron och ha klockor och timers och deadlines och påminnelser till förbannelse hela tiden och hjärnan snurrar så fort att jag tror den ska börja koka vilken sekund som helst. då längtar jag nästan tillbaks till när jag jobbade på löpande band. nej, inte på riktigt förstås. jag har inte glömt hur mördande tråkigt och tungt och jävligt det var och hur det slet ut kroppen och hur dåligt man kan må när hjärnan inte behövs och man har alldeles för mycket tid att tänka på saker man inte vill tänka på.
nu är jag i alla fall trött, tröttare, tröttast. sitter i soffan och vinden viner utanför fönstren och jag har tänt en brasa. jag ska peta lite i min "bok" och fundera lite på hur länge till jag ska peta. den är ju i princip klar, men det känns som att det går att peta vidare i all oändlighet ändå. lägga till någon liten detalj, stryka en annan. ja, sådär håller jag på. det är för all del ganska kul, men någon gång får man kanske sätta punkt, the end också.