Tom och besviken

Det blev inte av att boka den sista settervalpen. Pojken var inte med på noterna alls. Det tråkiga med detta är att uppfödaren kommer ha nästa kull om tidigast 2 år, om hon tar någon mer kull överhuvudtaget.

Pojkens argument var dels att vi hade nog bestämt att det inte skulle bli någon hund förrän nästa år och dessutom hade vi inte enats om en ras. Och dels att vi ska åka utomlands till sommaren. Vi hade heller inte löst frågan om var valpen ska vara när vi jobbar.

Fast där finns bara en lösning. Antingen får jag ta med den till jobbet, eller så kan vi inte skaffa hund. Och jag hade redan börjat fråga runt bland kollegorna lite försiktigt. Det var "bara" chefen kvar.
Angående semestern, så tyckte jag väl att lämna hunden 1 vecka på pensionat eller till någon god vän, skulle gå bra.

Men, jag går inte tvärsemot min sambo och köper nåt vi inte är överens om. Det påverkar ju hela familjen, men min besvikelse är större än jag trodde. Hålet i hjärtat efter en hund och framförallt en irländare är djupt.
Dessutom har jag nog kommit fram till att en setter är vad jag vill ha, igen.

Hur kommer man överens om detta? Jag som har haft hund i stort sett hela mitt liv och vet vilken ras jag vill ha. Pojken har bara varit med under Lillebrors tid och har aldrig haft hund innan dess. Hans önskan går helt efter utseende och vad han läst om raserna på internet.

Vem ska bestämma om vi inte enas?

Fast just nu känns det mest som tåget gått och jag klev inte på. Tomt och eländigt :(