Läst och begrundat

Faktiskt helt orelaterat till en annan skribents aktuella text. Men högst aktuellt även i mitt liv.

Hörde häromdagen en människa med diagnos x som gnällde över andra med samma diagnos som bara gnäller. Hon hade minsann samma diagnos fast inga som helst problem (eller symtom) från sin sjukdom sedan många år. Så om hon nu inte gnällde skulle ingen annan heller få gnälla. Eftersom hon hade samma diagnos men mådde så himla bra såg hon inga hinder i att andra också "tog sig dit". Problemet var bara att dom hon gnällde över hängde i ett forum för folk med diagnos x, så man kan ju tycka att gnället åtminstone höll sig på rätt ställe. Många svarade. Någon tyckte det var rätt, man ska fokusera på det positiva. De flesta andra tyckte att man fan visst får klaga. Den person som inte längre kunde klä på sig själv och som hade ständig värk och ingen möjlighet att jobba ansåg sig t ex ha full rätt att klaga över sin situation.

Och jag är benägen att hålla med. Var sak på rätt plats, visst. Men på rätt ställe måste man få klaga om man har det förjävligt, så är det bara. Och det där med att tänka positivt och se till att komma dit man vill, det är kanske lättare om man är frisk? Och även om man nu har den överjävliga diagnos x är det ju fullständigt skitsamma om man inte har några symtom, då är man ju i princip frisk som vem som helst.

Själv går jag nu om kvällarna dubbelvikt här hemma, ryggen tar flera minuter att räta ut om kvällarna. Och jag tänker faktiskt positivt. Jag tänker "jävlar vilken tur att jag har Citodon!". Japp, sån är jag. Nu är pillren rätt jobbiga om man ska vara klar i skallen och jobba bra, så jag undviker dom så långt det bara går när jag jobbar. Men jag har kommit på att jag kan sätta i mig en tablett precis innan jag åker från jobbet, för att på så sätt slippa ha sån värk i backen upp till huset där vi bor. Det är bra!