Depp och vänner

Ikväll var Bästisarna här. Det var första gången på länge, det har varit så mycket annat på sistone och jag har saknat dom så!

Men det blev inte som vi tänkt, små detaljer, men jag triggade helt snett och fast det inte var nåt fel egentligen så ramlade jag ner i svarta hålet. Det där "jag är värdelös och ingen tycker om mej och jag är ful och dålig och kan inte och får inte vara med dom andra och leka"-hålet.

Dom försökte lirka med mej, men jag var tjurig barnunge och drog mej in i min egen bubbla med alla taggar utåt och ledsen klump i magen. När jag hoppade ut ur bilen och bara gick iväg då sprang dom efter och fångade mej, kom med in, satte mej i soffan och klappade mej tills jag började gråta och sen satt dom där med mej en stund, tills jag snöt mej ordentligt och samlade ihop mej igen.

Dom är fantastiska vänner och jag är så innerligen glad att dom orkar med mej när jag blir sån här. Det hjälper långt, men inte hela vägen. Jag är fortfarande ledsen, i min bubbla med alla negativa tankar. Jag känner mej gammal och ful och tråkig. Antar att det är försenad fyrtioårskris eller nåt. Vet bara inte hur jag ska komma ur det här?! Men det är skönt att vännerna finns där.