Ett dygns sömn. I princip. Jag var bara vaken några få timmar igår. Nu har jag haft 2 bra nätter där jag fått sova som ett lite barn. Klådan är nästan helt borta nu. Jag har inte ens behvöt tagit medicinen jag fick. Proverna visade att det inte var någon gallsyra som spökade. Så jäkla skönt.
Barnmorskan sa att värken jag har i benen är vätska. Stödstrumpor och att smörja och massera vaderna ordentligt varje kväll har i alla fall hittills hjälpt.
Det är sjukt hur mycket av en som står och faller med sömnen. Jag känner mig så mycket starkare nu när jag fått sova ordentligt.
Jag har en fantastisk barnmorska. Hon har förmågan att säga de rätta sakerna och lugna mig när det behövs. Dessutom visar hon gång på gång att det är hon som kan det här, inte jag.
Jag är väldigt tacksam att jag har henne med mig på den här resan.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte