Ett dygn

Ett dygn var hon hemma. Ett dygn, sen var det direkt in till akuten igen. Vänta, vänta, vänta, vänta, vänta. Nähä, antibiotikan fungerade inte. Och det kunde dom inte kollat upp innan dom skickade hem henne?

Nä istället skulle hon behöva må jättedåligt igen, tappa all kraft och ork, sitta på akuten och gråta och vara orolig och bryta ihop i en liten hög, fast stress är det minsta hon behöver just nu.

Nu är hon inlagd igen, på en annan avdelning. Åtminstone enkelrum, så hon slipper skrikande tanter.

Och jag försöker vara stark, ta hand om, pyssla om, muntra upp. Jag orkar det jag måste, men jag börjar bli lite sliten nu.