det rullar på, äntligen är januari slut, hatar januari, hatar kylan. jag är inte speciellt frusen av mig, men allting känns så BÖKIGT och jobbigt när det är minusgrader ute.
fast: i måndags när jag körde till spinningen vid 16.30 så var det faktiskt fortfarande ljust ute. betydligt ljusare än för en vecka sedan inbillar jag mig i alla fall.
idag ska det börja en ny person här på jobbet. jag har aldrig träffat henne, fastän hon varit på besök flera gånger eftersom hennes chef, som även är Z:s chef, är lite löjlig med sitt vi-och-dom-tänk. man TYCKER ju kanske att om det bara jobbar fem personer i ett hus så hör det väl till att bli presenterad för dom personer man ska jobba ihop med även om man inte rent organisatoriskt tillhör samma avdelning. men nej, jag har bara sett ryggen på den nya personen när dom har svept förbi mitt rum vid några tillfällen. suck, men, tja, orkar inte bry mig. sedan fick jag höra på omvägar att den här chefen tydligen förväntar sig att jag, som ett led av introduktionen av den här nya personen, ska hålla i någon slags presentation av vår policy kring kemikaliehantering och ja, det kan jag väl göra, men är det inte schysst att säga det till MIG också så att jag kan få en chans att förbereda mig lite? TRÖTT.
nej, men annars händer det väl inte så mycket. har ju Z att dras med förstås, nu är hon dessutom BITTER, fast hellre det än klängig kan jag ju tycka. bitterheten beror på att hon är anställd som assistent och nu börjar hon tycka att hennes arbetsuppgifter är lite enahanda och vill ha lite mer utmaningar, men det får hon inte eftersom hennes chef och kollegor är jättenöjda med att ha någon att slänga över tråkjobb på, det är väl lite det som är poängen med att vara assistent kan jag ju tycka. fast jag förstår ju samtidigt att man vill utvecklas, men, och nu kommer grejen, då måste man faktiskt kliva fram och ta plats också. inte bara sitta på sitt rum och kura och säga ja när chefen frågar om man har tillräckligt att göra eftersom hon "inte vill säga att jag sitter och surfar på facebook och kollar min privata e-post för att jag har så lite att göra". och sedan är det kanske inte helt okej att komma såsandes till jobbet vid halv nio ("för jag har så svårt att komma upp på morgonen") och sedan gå och fika en halvtimma vid nio, om man vill komma någon vart. och så kanske man inte bara kan rusa omkring nästan panikslaget och fråga "vad tycker du" och "hur hade du gjort" så fort det handlar om att fatta ett eget beslut. om man vill komma vidare alltså, det är ju få förunnat att bara kunna glida uppåt i organisationen av sig självt.
nog om det. nu: mission impossible.