januarikänslan

Känslor och skeenden upprepar sig. För ett år sen skrev jag det här:

I övrigt är det lite skavigt, lite ledsamt, idag. Den där känslan av att inte riktigt höra till. Jag känner mig oftast lite udda här, min svärmor har i efterhand sagt att hon aldrig trodde att jag skulle stanna kvar här när jag flyttade hit, jag har ingen del i gården alls, min man har tagit över gården och kallas av sin far för "hemmansägaren". Jag har bott här i elva år, hela mitt vuxna liv, men får ofta höra "oj, det var duktigt gjort!" som om jag verkligen är en främmande fågel som inte borde trivas här. Som inte kommer från en jordnära och härlig bondsläkt. Som är ett udda litet skilsmässobarn som inte alls passar på landet.

Och jag bara finns med på kanten liksom. Det är förstås inte så men det känns lite så. Det är HANS gård och det enda mina barn har som liksom är MITT är mitt efternamn. De delar dialekt, de har sin bondidentitet, de är födda här, har bott här hela sina liv. Men jag vill ju också känna mig som en del av det. Vilket jag ÄR men det känns som att resten av omvärlden inte riktigt ser det så.

Men ändå. Jag känner mig lite konstig i dag. Det känns som att jag vill förändra mig. Vara lite glad och härlig och lantlig. Hur gör man? Jag vill inte vara ängslig, neurotisk och jobbig.

(och jag vet att det här var ett småsint inlägg. jag har mens och jag har ställt mig på vågen idag och det gav mig en chock och det är nog därför jag är lite känslig idag, jag ÄLSKAR JU MIN FAMILJ, jag bara känner mig en aning utanför idag, och det här är min dagbok och jag måste få skriva av mig för prata om det, det går inte. förlåt att jag framstår som en rätt snål och osympatisk person. det vill jag inte vara)

-----------------------------------

Och det är på PRECIS samma sätt som jag har känt de senaste dagarna. Dagar då jag blir mätt på allt folk som kommer när man bor så här. Jag får släktöerdos och folköverdos och så skäms jag djupt över de futtiga känslorna. Och jag önskar att jag var mer lantlig, mer jordnära, mer icke-vänster och icke-feminist, jag känner mig alltid så jobbig, så besvärlig, så fel.

Men jag kan ju också se att känslorna går över. Om jag lite tydligare kände igen det här måendet som kommer tillbaka varje vinter, kunde jag kanske acceptera att allt groll, allt skav, förstås kommer fram mer när man redan mår lite sämre. När man redan är lite d-vitamin-bristskadad. Jag VET egentligen att jag mår så här varje år men glömmer bort det däremellan. Och jag har svårt att acceptera den här orkeslösheten och går mest omkring och känner mig som en dålig människa. Jämför mig med min man som är redig och arbetssam och extremt social begåvad. Som alltid har fullt upp och därmed lite alibi, för saker som uterum som bara är målat en gång, för städning som aldrig görs, för mat som aldrig lagas. Men jag då? Jag har inget alibi. Jag sitter här och känner dåligt samvete för allt jag inte gör. Jag har inga kor eller vindfällen att skylla på.

Så. Ja, januarideppman är här. Men om fem veckor åker vi på semester. Det blir nog bra.