min älskade missT

MissT är medlem i den prestigefyllda domkyrkans flickkör. Inte lika prestigefylld som gosskören, som har långa fina anor, men ändå. Jag tror att just vetskapen att de har klarat antagningsprovet och blivit inbjudna att vara med är en stor grej för dessa små pojkar och flickor, att de får känna sig speciella och utvalda. Jag vet inte egentligen om någon nekas att vara med, förhoppningsvis har föräldrarna den självdistansen så att barn helt utan musikalisk talang inte pushas att försöka, men att faktiskt ha provet är ett genialt drag för att få små korister att koncentrera sig och engagera sig när de väl är med.

Igår var det dags för första uppträdandet, lilla flick och gosskören deltog i en visningsgudstjänst av domkyrkan under kulturnattens eftermiddag. Jag kan inte säga annat än att jag är imponerad, på endast tre reptillfällen har de övat in 5 inte helt triviala små sånger, de sjöng rent och fint och stod som små ljus i sina kåpor. Körledaren är sträng men vänlig och lotsade barnen med fast och varm hand runt i kyrkan.

MissT sjöng vackert som alltid och dikterade tydligt med allvarlig min. Hon var stolt och glad över att vi var och tittade på henne men allra stoltast var hon för att hennes fröken var där. Ett stort fång röda rosor till fröken Stina som pallrade sig till domkyrkan en lördag för att titta på en liten elev. En elev som kanske inte får glänsa så mycket i skolan blev väldigt, väldigt glad för att fröken kom och tittade på henne i kören.

När sången var klar stod missT och pratade med en annan korist och lillebror Gabo frågade vem det var. Miss T svarade stolt att det var en körkompis varefter hon vände sig till mig och sa glatt "mamma nu har jag också körkompisar"