Om sjuka barn etc

Jag vill ju ha ett barn till. Så småningom. Jag kan inte förklara varför, har ingen rationell anledning (men har någon nånsin det?). Min man säger att ja, kanske, men inte riktigt nu va?
Och han säger att det är så skönt nu när barnen är lite äldre och ja, det tycker jag också, men mest tänker jag VA! SKÖNT? En gosig varm sjuåring som aldrig kommer till vår säng längre? En nioåring som börjar ha 36 i skor och om ett par år nästan är lika lång som jag?
Är det SKÖNT det? Hur de skenar mot självständighet och den där mysiga lilla kvartetten som jämt hänger ihop inte längre kommer ett vara intakt på det viset?

Och när jag tänker på bebis tänker jag på en mysig fin och glad bebis, jag tänker på en lite större, mysig fin och glad fyraåring, och liksom allmänt en till familjemedlem.

Men i natt blev jag påmind om hur det var när barnen var mindre. Vi har varit lite småförkylda ett tag, på mig har det satt sig i bröstet så att jag hostar och hostar och hostar och låter som om jag har rökt i hundra år. Därför somnar jag sent. Därför vandrar jag runt lite mellan olika rum för att kunna somna. Och i natt, när jag till slut hamnade i sängen efter att ha försökt sova halvsittande i soffan i vardagsrummet, så hade jag precis hunnit somna när jag vaknade av nioåringen som hostade och harklade sig och hostade igen. Och den där PANIKEN i kroppen, den där värkande tröttheten i varenda cell, det där att man inte ens tycker synd om barnet utan mest får panik över utebliven sömn och kanske en massa vab-dagar.

Så där är det ju sällan nu. Jag menar vabdagar. Men när de var små - när man hörde första hostningen om nätterna. När man kände "åh nej" som en stegrande panik, när man visste att det skulle bli flera sjukdagar på raken. När huset kändes så litet och lyhört att det inte hjälpte om man delade upp sig och tog varsin unge utan man hörde varandra, man hörde barngråt och hostningar och snörvlingar var man än befann sig.

Och förkylningsastman! Alla dessa sjukhusbesök. Alla dessa avvägningar, är han tillräckligt dålig, måste vi åka till akuten eller klarar vi det hemma? Olika bedömingar från oss båda, viljan att uppnå konsensus. Det där att tvinga på en liten unge en andningsmask och inhalera astmamedicin. Snoriga gråtande barn, det där gnyendet som små förkylda barn kan gny fram en hel natt liksom i sömnen.

Och nattskräcken! Herregud. Och alla sena nattningar och nattvakna barn. Jag har nästan glömt vilken soppa det var. Jag tror inte att jag gnällde så mycket utåt men OJ vad jobbigt det var, oj vad trötta vi var. Och då var jag ändå 25 respektive 27 år när jag fick mina första barn. Jag kan bara gissa hur förlamande trött jag skulle vara som 36-37-38-åring med en ny astmaunge.

Och sen när hostande barn väl har somnat ligger man där och kan inte riktigt somna och är mest rädd att barnet ska vakna igen och huset känns aldrig riktigt lika mörkt och tomt och ensamt som just då.

I natt? Jo, jag gick in till sonen, kände på hans panna, gav honom en dos cocillana och ett glas vatten, gav honom en extra kuddde, stoppade om honom och sa gonatt. Sen hostade han inte mer, som tur var. Och i morse när han visade mig lite origamigrejer han vek i går kväll när jag jobbade tänkte jag på hur trevligt det ändå är med så här stora barn. Som kan vika origamihundar som nickar med huvudet!