Inte alls på samma sätt

Vilken skillnad det är den här gången mot förra.
Förra gången var jag så engagerad i min graviditet. Jag fullkomligen frossade mig i den. Jag och Sambon hade högläsning varje tisdag om veckan vi klev in i. Hade långa diskusioner om sånt som stod i den vecka-för-vecka-läsning vi hade. När embryot var stort som ett risgryn och låg i en livmoder stor som liten mandarin fick den namnet "Grynet" och sen hette den lilla varelsen Grynet hela vägen tills Grodan var född. Vi skrattade åt allt fånigt som stod under kapitlet "Pappa/Partner" Vid v12 började vi fota magen varje vecka och lägga upp på en blogg. Jag tror vi ägnade en stund varje dag åt att prata om hur det lilla livet växte inom mig. Det var vad jag och Sambon gjorde tillsammans. Sen har vi allt jag gjorde. Allt jag pratade om. Tänkte. Kände. Tyckte. Tänkte. Jag var så fullständigt gravid förra gången.
Min syster, som blev gravid 4 månader senare, hade ett helt annat förhållande till sin graviditet. Jag minns att vi satt på landet och mamma och jag pratade och pratade och pratade. Min syster satt tyst. Så frågade jag "Har ni något arbetsnamn?"
- Nej
- Inget alls? Vad kallarna den då?
- Inget tror jag. Skiten kanske...
- Vaaaa? Varför då?
- Men vaddå, än så länge har den ju inte gjort mer än att fått mig att må dåligt och få massa finnar.

Jag minns att jag tyckte det var så hemskt att hon inte kunde vara gladare åt sin graviditet. Samtidigt gissade jag att hon kanske nog var gladare än vad hon verkade, men att det kanske var något som var mer privat än vad det var för mig.
Den här gången känner jag mig mer som jag uppfattade min syster. Så klart är jag glad att vi ska ha ett barn till, men jag är faktiskt inte så där överväldigande lycklig att vara gravid.
Jag mår inte så himla bra. Känner mig konstant åksjuk. Behöver rapa och fisa mest hela tiden. Är trött och känner mig allmänt dåligt upplagd för att svälla upp på alla håll och kanter. Jag har precis på börjat min 8e graviditetsvecka och jag har redan börjat med mammabyxor. Precis som förra gången. Men den här gången är jag än tjockare. Det beror säkert på att jag nog var tyngre innan jag blev befruktad den här gången. Men det känns inget roligt. Jag är inte speciellt intresserad över barnets veckovisa utveckling. Även om Sambon har laddat ner en app som plingar till varje onsdag och meddelar att vi är inne i en ny vecka och att det lilla livet nu är stort som ett smultron.
Jag tror den stora skillnaden är att förra gången var allt så spännande, så nytt. Nu vet jag ju vad som komma skall. Och det känns inte lika spännande. Jag vet också vad som var jobbigt förra gången därför tröttnar jag på det innan det ens har börjat.
Jag är glad att jag bestämde mig för att släppa mina känslor helt fria förra gången. Att inte hålla tillbaka. För det var roligt att göra den resan. Nu verkar det bli en annan känsloresa.

Idag var det inskrivning på MVC.
Barnmorskan var trevlig. Hade läst på före vi träffades om min förra graviditet. Vi satte upp en plan hur vi skulle ta oss framåt till en början.
Jag ska ha ett tidigt läkarbesök nästa vecka. Fram tills dess ska jag ta socker tester 6 gånger per dag så att vi ser hur mitt socker ser ut. Läkaren ska se över om jag kommer behöva äta en medicin för att minska risken för dåligt blodflöde till barnet (kopplat till havandeskapsförgiftning). Det kommer förmodligen bli ett extra ultraljud v24 för att kontrollera blodflödet och moderkakan. Jag kommer göra lite allmänna tester och lite extra tester så här initialt. Inget märkligt på något sätt.
Blodtrycket såg bra ut. Ingen äggvita i urinen. Men lite socker.
Så såg det ut förra gången också. För att gången efter vara tvärtom, inget socker i urinet, men äggvita. Och vise versa. Som en fluffig sockerkaka.
När det var dags för att ta mina blodprover, 5 till antalet, då gick det mindre bra.
Hon hittade inte en endaste blodkärl som gav henne blod. Efter 3 försök hämtade hon en annan barnmorska. Hon misslyckades också. När de försökte gräva runt lite i hopp om att hitta blod så började allting snurra. På mindre än en millisekund började jag svettas som fan. Mådde illa och kände mig kräkfärdig. Man avslutade snabbt sina försök och jag fick sätta huvudet mellan knäna. När jag kom tillbaka till rummet som Sambon satt och väntade var jag helt likblek, snurrig och mådde skit. Inga blodprover fick de heller.
Jag har mått helt märkligt resten av dagen också.
Får ta vägen via SÖS lab nästa vecka när jag är hos läkaren för att ta de där proverna. De kanske är bättre att hitta blodkärl på mig.

Jag vet att jag är svår att ta blodprover på. Mina kärl är inte så synliga och desstum rullar de gärna undan. Ibland kan man få ut blod, men plötsligt så stängs det igen och inget mer blod går att få ut från det sticket. Så jag har ofta varit med om att flera försök behövs. Jag har också varit med om att man har bytt person som försöker ta provet. Men aldrig förr har man fått ge upp. Och aldrig förr har jag nästan svimmat.