I slutet av förra millenniet började jag läsa en kurs på universitetet. Det var en kurs jag SÅ gärna velat komma in på, men inte riktigt haft betyg till, men den här gången var turen med mig och jag kom in som 48:e reserv eller något sådant. Vi var unga och man var social, så där som man är i en studentstad när man vill ha nya vänner (sådär som man inte är när man är trettionånting och har fullt upp med de man redan har). Samma kurs gick en sån där kille som alltid hade begåvade svar på allt läraren frågade efter. En kille som pratade massor och därtill hade fin dialekt. Vi var ute på en pub en kväll och nånstans där insåg jag att den här killen var ALLT jag överhuvudtaget ville ha. Jag blev dödsförälskad.
Dock var jag väldigt blyg, eller osäker. Jag funderade på att bjuda ut honom, men vågade inte. Tanken på att bli nekad och förödmjukad var bara för stor. Men vi blev vänner. (Och för inte så längesen hittade jag en dagboksanteckning jag skrivit sedan jag hamnat hemma hos honom efter nån fest, bara han och jag, och druckit te. Där jag vandrat hem genom stan klockan sex på morgonen och surat över att vi faktiskt hade druckit te och inget annat. Det där hade jag glömt.)
Året gick, det var en 40-poängskurs, utan att nånting hände. Jag var lika osäker och lika dödsförälskad, och tänkte nog nånstans att till slut MÅSTE det bli nåt (liksom av sig själv? Det finns en anledning till att jag i princip var singel ända tills jag blev 30). Och han började prata om att flytta över landet och plugga nånting annat, jag började väl inse att det började bli kort om tid. Och någon gång i maj, på ett uteställe, vågade jag väl äntligen berätta att jag hade känslor för honom. Och vi stod i garderoben och pratade. Han hade inga känslor tillbaks, men förklarade det på ett väldigt sympatiskt sätt. Och jag började nästan gråta och han började nästan gråta och man var ung och man var full osv.
Men han flyttade och jag var kvar. Och vi mailade varandra med ojämna intervall. Han träffade nån tjej och vi sprang på varandra med ännu ojämnare intervall. En gång sov han på min soffa en natt när han behövde husrum. Och han lagade mat, och vi satt på min balkong och drack massa vin.
Och jag hade oändligt svårt att släppa honom. Det tog flera år innan jag träffade någon som hade ens ett uns av samma effekt på mig.
Och nu har det gått tolv år. Och vi har i stort sett tappat kontakten. Han bor i ett annat land, och är ihop med samma tjej. Jag bor här och är lycklig sambo och vill inte ha det på nåt annat sätt.
Ändå kniper det till i magen när jag råkar på foton på honom på internet. För det är ju han. Det är fortfarande speciellt. Och jag tror att det är så just för att det aldrig blev något. För att han aldrig krossade mitt hjärta, och för att jag aldrig blev överbevisad om att vi hade varit så bra ihop.