Glädje och sorg

Jag lämnade den värsta stressiga sista-dagen-innan semestern bakom mig. Jag hade jobbat nästan en timme längre än vad jag hade tänkt och hoppasts på. Jag satte mig i bilen och körde alldeles för fort upp till landet. En vecka utan Grodan, en stressig jobbvecka med pressat slut. Allt jag ville var att komma upp, omfamna min rödluva och sakta få tillbaka andan och fatta att det var semester.

Jag hade kommit halvvägs när nyheterna gick på. Vidriga nyheter, och vid den tiden visste man än så länge bara om bomben i Oslo. Det värsta var kvar att bli nyhet. Ända sen Tsunamin 2006 så reagerar jag oerhört starkt och känslosamt till nyheter av såna här slag. Tårarna bara forsade ner för kinderna. Inte bra när man kör bil i 140 km/h.
Helgen har varvats. Tv'n har stått på för det mesta. Men Grodan gör det omöjligt att bara känna sorgen som tv'n visar.

Han bryr sig inte om att det sitter 4 vuxna som med bestörning tittar på burken med rörliga bilder. Han går omkring och ropar "kuga" (=fluga) och sen smäller han med handen så där som mormor har lärt honom att man gör med flugor. Eller så gnäggar han plötsligt som en häst. Aaaaaaaa-hahahaaaaa. Eller går omkring och gör kyssar åt något. Eller bara vill krypa upp i famnen och busa lite. Det är tvära kast. Att ena sekunden sitta med gråten i halsen för att nästa sitta och skratta högt och okontrollerat åt något Grodan just har gjort.

Jobbet flyter hur som helst allt längre bort. Och semestern är ett faktum.
Jävla jävla jävla onda människa.
Underbara unge.
Underbart med semester.
Mitt liv är oerhört bra och jag är tacksam utan gränser.