Hej hypo! Sen sist har jag farit upp till föräldraland och kommit tillbaka igen, nu sitter jag i min fåtölj med en hoprullad katt på armen och har SEMESTER. Bara jag orkar röra mig ska jag baka bullar, och kokostoppar, och drömmar. Sen ska jag bjuda in en grannfamilj på fika.
Och hypo saknade jag för några dagar sen när stora förtvivlan ramlade över mig. I lördags kväll fanns inte lillkatten att finna någonstans. Hon får gå ut lite däruppe, men brukar alltid hålla sig i närheten och komma störtande när jag går en sväng runt huset. Nu inte. Ingenstans. Borta. Jag fick gå och lägga mig utan att hon kommit hem. Sov knappt något alls, med fluffkatten tätt intill mig. Och hela söndagen letade vi. Letade letade letade, pratade med grannar, lämnade lappar - inte ett spår. Så ännu en kväll fick jag gå och lägga mig utan att lillkatten kommit hem. Jag grät och grät och trodde inte att jag skulle få se henne mer.
Vid den mycket dämpade frukosten på måndag morgon ringde en granne och hade sett henne i sitt garage. Jag lade ner skeden och gick raka vägen dit (beordrade sambon att hämta buren först). Vi fick leta lite, men sen hittade jag henne i ett hörn bakom en hink, liten och rädd. In i buren och hem med henne. Hon gick raka vägen till matskålen och sen sov hon i två dar. Och jag grät igen, för att hon faktiskt kom tillbaka till mig.
I förrgår åkte vi hem igen, två dagar försenade, med alla katter samlade. Jag vill inte ens tänka på hur det hade varit om lillkatten inte varit med.