Familjesåpan

Det här kan bli intressant.

Min farfar dog igår.
Det är inget jag är ledsen över - han var en elak och bitter man som skulle fyllt 97 nästa vecka. Det var som dags för honom. För länge sen. Och jag har inte haft nån kontakt med honom sen farmor dog när jag var 14, typ.

De enda som haft kontakt med honom de sista åren har varit mina kusiner. Syrran var där några gånger men gick när han blev för otrevlig, och min farbror hade gjort detsamma, tills en gång när han helt enkelt lät bli att komma tillbaks fler gånger.

Nu söker tydligen den ena av kusinerna kontakt med mig och syrran för att prata om nåt kring farfar. Hon hade sagt åt sin pappa att han inte fick lägga sig i begravning och bodelning, för att farfar inte ville det. Alltså, jag FATTAR inte. Jag antar att systrarna är vana vid att kunna köra med sin far lite hur som helst, men hur kan man komma på tanken att säga åt nån som just förlorat sin pappa att han inte får ta hand om dödsboet? Min farbror bet ifrån och talade om att han minsann tänker sköta den här saken själv.

När farfar flyttade vill serviceboende var min ena kusin där och hjälpte honom. Hon fyllde sin bil med saker hon ville ha, och packade några lådor med skit åt syrran och mig. En trasig klocka, lite udda porslin och gamla julgransprydnader, typ. De fyra guldringar farmor alltid sagt att vi flickor skulle få varsin av vet ingen var de tagit vägen. Risken finns ju att farfar sålt dem för att spela bort pengarna på trav, men jag skulle lika väl kunna tänka mig att kusinen tagit dem.

Jag bryr mig egentligen inte så värst, men kan inte låta bli att tycka att det ska bli lite intressant att se hur det här artar sig.

Och så tycker jag att det är lite fint om farfars död och kusinernas snikenhet leder till att min familj får kontakt med farbrodern igen. Han har stått utanför och bortanför så länge. Jag tyckte om honom när jag växte upp, även om det fanns en del drag av farfars humör i honom med så var det aldrig nåt jag mer än anade i hans frus beteende - det gick aldrig ut över mig. Och det verkar som att han sett dragen själv och inte velat bli som farfar.
Jag ser fram emot att träffa honom och skulle nästan kunna tänka mig att åka hem på begravningen bara för att se hur kusinerna beter sig...

Åsså tänker jag lite att det nog inte är alldeles normalt att gotta sig över en sån här sak och tycka att det är lite roligt.
Eller det kanske är just så folk är?