Uppgiven

Jag hyser inget som helst hopp idag. Alldeles hopplös känner jag mig.
Ytterligare ett "tack för din ansökan men" brev från ett företag och jag bara vet att jag aldrig kommer hitta nåt jobb (nä, inte med DEN attityden i alla fall!) utan hamna på nån förnedrande åtgärd hos AF där jag får ruttna tills världen går under. Och det verkar den ju göra snart, tack så jävla mycket för det, Bush! Det är nästan så jag önskar att Irak bombar sönder USA bara för att de faktiskt skulle ha en anledning ... men det löser ju inget att slå tillbaka.
Jag började läsa en bok härom kvällen som jag haft liggande ett bra tag, sparat tills jag verkligen kände för att läsa den eftersom mina förhoppningar varit höga på den: Lilith's Brood av Octavia E Butler. Hon skriver SF med hjärta och hjärna, hennes huvudpersoner är starka kvinnor och hennes böcker väcker med känslor än framkallar bilder i mitt huvud. Och det vill inte säga lite eftersom jag är en väldigt bildfixerad människa...
Jag har inte hunnit så långt i den än, men den är precis så bra som jag hoppades och utspelar sig på ett rymdskepp efter att mänskligheten nästan lyckats utplåna sig själv i ett krig. Några utomjordingar har räddat de få människor de kunde hitta som var vid liv, och tänker "återplantera" in dem på jorden, som de restaurerat. Dessa utomjordingar påstår att människan har genetiska motsättningar som gör att vi näst intill är dömda att utplåna varandra och oss själva - vi är terratorialt hierarkiska OCH intelligenta, och vår intelligens hindrar oss från att se det hierarkiska beteendet som ett problem.

Det kan nog ligga nåt i det...