Jag är inte särskilt social av mig. Eller, jo, jag har väl mina stunder, men jag tycker om att vara själv, jag tycker om att vara hemma. Min sambo är likadan, varför vi helt enkelt inte umgås med andra så värst ofta. Vi har grannar vi borde bjuda på fika, men det blir liksom aldrig av. Då är det ju inte så konstigt att man känner sig utanför till slut?
Men mitt sociala behov täcks ofta rätt väl av att hänga med min sambo och ibland någon av hans kompisar. Efter att ha jobbat hela veckan är jag rätt trött (och där ÄR jag ju av nödd och tvång social av mig, det ingår.)
Och ja, jag bor ju här, rätt långt från mina vänner. Jag gillar sambons vänner, men de är ju just sambons vänner. Den enda jag har här som jag skulle kunna kalla MIN vän är min närmaste kollega. Som dock är just kollega som jag träffar 40 timmar i veckan och därför kanske inte behovet finns att umgås ännu mer.
Och nä, jag kan inte påstå att jag har gjort nåt särskilt för att få fler vänner här heller. Oftast spelar det ingen roll, men ibland känns det lite tomt, och tråkigt. För samtidigt hamnar ju mina gamla vänner, de som bor många mil bort, mer och mer i periferin. Som vanligt är det inte bara jag som är dålig på att höra av mig, men... ja.
Oftast är det helt okej, inga problem, finfint. Jag vet inte om det är sommaren som drar fram tankarna. Pripps blå-kvällar och sånt där, ni vet.