jaha, så var den här påsken över. fem dagars ledighet, det var skönt men det hade ju varit skönare om man hade kunnat komma tillbaks och bara fått fortsätta där någon annan slutat, men nej, så enkelt ska det ju inte vara.
Z är duktig på att jobba, det är inte det. men hon har otroligt svårt för att ta några beslut. då vill hon hellre höra med någon annan först, det vill säga lägga över ansvaret på någon annan. om jag svarar: "du får bestämma själv" på någon fråga så är hennes replik "jamen hur skulle du ha gjort"?
och sånt har man förstås överseende med när någon är ny. men Z har faktiskt jobbat här ganska länge nu. så jag har börjat snåla in på mina råd, för det slår ändå bara tillbaks på mig. det är ".jag sa att vi skulle göra sí" och "jag frågade .jag och hon sa att det skulle vara så" för hela slanten och så blir jag ju likt FÖRBANNAT inblandad i det som Z ska sköta. suck.
nu när jag kom tillbaks till jobbet så hade hon skrivit ett långt brev. jag hade bett henne prioritera vissa saker. det hade hon gjort, till viss del. men så ville hon höra med mig hur jag skulle ha gjort i vissa avseenden. och det hade legat ett dokument från chefen i hennes postfack och det visste hon inte vad hon skulle göra med (varför inte fråga chefen istället för mig, till exempel?) och så hade hon inte hunnit med att fråga C om en grej som jag uttryckligen bett henne fråga. och så hade hon inte hunnit med det och det och det, och så avslutade hon med att hoppas att jag hade haft det skönt i påsk.
nu förväntar jag mig inte att Z ska kunna hinna med allt vad jag hinner med på en dag, för det är inte så lätt när man ska hoppa in för någon annan bara sådär. men samtidigt var det inte full produktion, och det finns vissa saker som hon faktiskt BORDE ha hunnit. vad som retar mig mest av allt är att hon "inte haft tid" med ditten och datten, men hon har tid att sitta och författa ett helt A4 med vad som är gjort och inte gjort och skriva ut det och lägga på mitt skrivbord ihop med en hel hög papper hon "inte visste vad hon skulle göra med". hade hon lagt en näve post-it-lappar hade jag faktiskt inte brytt mig så mycket, men det här retar mig. speciellt som nio saker av tio bara handlade om att vara tvungen att fatta beslut. och då handlar det inte om några stora och livsavgörande beslut utan mer i stil med "ska jag lägga dokumenten i den eller den högen" och "ska jag ange A eller B som referensnummer".
SUCK. men men. och som om det inte var nog med detta så avslutades den långa fina helgen med ett dumt gräl i går morse. ett gräl som inte hann bli utrett förrän vi skulle iväg till mr S' förra granne som skulle hjälpa oss att deklarera försäljningen av hans hus. så det var bara att bita ihop tänderna och klistra på sig en glad min och hålla masken. och sedan känns det som att det är för sent, att vi inte pratar om samma saker längre.
när mr S är förbannad har han en tendens att överdriva saker och ting. om grälet handlade om att jag hade flyttat hans cykel fem meter skulle han mycket väl kunna få det till att jag brukar råna cykelaffärer. när jag är förbannad blir jag dessvärre väldigt besatt av att det ska vara RÄTT. flyttade jag cykeln fem meter så ska ingen komma och säga att det var sju, eller tre och en halv. och om jag har gjort någonting en eller högst två gånger så ska ingen komma och anklaga mig för att det är något som jag BRUKAR göra.
nu handlade det här grälet verkligen inte om att någon flyttat på någons cykel eller om cyklar överhuvudtaget, men principen är densamma. man gör någonting en gång och får det gånger tusen slängt i ansiktet på sig, och att det dessutom är något man "brukar" göra. jag tar inte sånt. faktiskt inte. och jag har väl full förståelse för att man kan slänga ur sig saker och ting som man inte riktigt menar i vredesmod. och att man överdriver i vredesmod. men då tycker jag, att när man har rett ut vad som är vad och hur det EGENTLIGEN var, att den som slängt ur sig helt orimliga överdrifter i vredesmod, ska backa. inte nödvändigtvis kräla i stoftet och be om ursäkt, men åtminstone erkänna att det var överdrivet och fel. men det gör ju aldrig mr S. och det retar mig, och förr eller senare så säger jag att jag faktiskt förväntat mig att han skulle göra det. och då kanske han inte direkt håller med, men han säger åtminstone inte emot, kanske säger han att det inte ska upprepas. och ytterligare lite senare är jag fortfarande förbannad för det som jag från början blivit anklagad för eftersom jag fortfarande tycker att han inte har backat en millimeter, och då tycker han att han visst har tagit tillbaks och till och med bett om ursäkt och att jag aldrig kan släppa någonting och inte ta emot en ursäkt. och då tycker jag att en ursäkt som måste dras ur någon med tång fan inte är mycket till ursäkt. och då tycker mr S att jag fan ALDRIG är nöjd med någonting han gör.
ja, här har man ju lite grejer att jobba med. i teorin är det enkelt, i praktiken så jävla svårt. det hade ju varit enklare om man hade kunnat ta en högtryckstvätt och rikta strålen in mot epicentrum, spola bort sin taskiga självkänsla, sina värdelösa erfarenheter, sina skeva referensramar och sitt tunga jävla bagage. då hade det kanske inte behövt bli så här jobbigt. kletigt. tungt. som det är nu.