Mina föräldrar är på besök. Det är trevligt, och de är ju ungefär som jag så det är rätt lugnt och avslappnat, men nu är jag TRÖTT. Vi har slängt ett ton skräp på återvinningscentralen (bil med drag!) och sen köpt en tokbillig altanmöbel på Jysk (dynorna kostade typ lika mycket som själva möbeln). Nu ligger jag på soffan och orkar knappt tänka.
Tur att vi har stort hus nu, i alla fall.
Och ikväll blir det hemmakväll, imorgon blir det museibesök, sen åker de på måndag morgon. Och våra vanliga helgrutiner kommer förstås helt av sig, vi får väl veckohandla på måndag eller nåt.
De börjar bli gamla, föräldrarna. Mamma är nybliven pensionär nu, och pappa har nyss fyllt 70 och har sådär åldersblanka ögon och kör nog inte lika bra bil som förr. Om bara tio år är han 80. Märkligt.
Och som vanligt får umgänge med föräldrar (eller andra släktingar) mig att känna mig än mer sammansvetsad med mannen. De är mina föräldrar och jag älskar dem enormt, men det är han som är min egentliga familj. Det är han och jag, ifall jag någon gång tvivlat.