La familia

Jag åkte hem till familjen - jag skrev aldrig det va? Bestämde mig sådär hastigt och lustigt som jag ibland gör när jag fått en tanke i huvudet, och är glad för det.
Det känns fortfarande surt att ingen kommit ner för att hälsa på. Och jag är inte alls säker på att de kommer göra det. Men jag hade ingen lust att låta dem alla missa sonens första halvår för det.

Och som en bonus kom jag ju vägen om min mormor oxå. Fina mormor, som fortfarande är klar och kvick i huvudet även om kroppen inte längre är helt med. Hon blev så glad och så kär i lillpojken och det känns fint i magen att ha varit där, för även om hon är pigg är hon ändå 89år och det känns långt till sommaren...

Favoritsysterdottern ringde från London nån timme innan jag åkte hem och grät när hon hörde att det var jag som svarade i telefonen. Då grät jag med. Ingen varnade mig för hur blödig man blir av att få barn... eller så lyssnade jag bara inte, fan vet. =)

Det var fint för själen att förankra nykomlingen i klanen i alla fall. Och nu gör det lite extra ont att inte ha dem nära, jag hann som vänja mig vid att alltid ha ett par villiga armar att slänga över bäbis till.

Storfamilj är fan i mig en bra idé - nån som vill flytta hit?!