Jag har fått

tics i min tumme. Väldigt konstigt måste jag säga. Inte hela tiden, men tillräckligt. Hm, vad gör man åt det måntro? Långt ifrån hela tiden och det slutar så fort jag rör den, men det väcker mig ändå en del på natten.

Veckan började inte så bra. Trista bråk med döttrarna startade veckan. Sakerna i sig var inte stora, men ackumulerat så blir det för mycket. Det är alldeles för mycket ego i vad som görs och det vanliga tjafset om hur mycket de måste hjälpa till och hur lite de får i förhållande till alla andra, bubblade också upp. Fast sanningen är att de just nu hjälper till försvinnande lite och har väldigt lite respekt för vad jag säger. Att dammsuga ett rum på en hel vecka kanske inte är att arbeta ihjäl sig?

Jag har tagit ett snack med deras pappa och ett samtal vi fyra emellan, är nog på sin plats. Jag känner att jag orkar inte mer just nu. Och blir det ingen bättring speciellt i deras attityder, kommer jag att genomföra förändringar. Tyvärr känns det som att då kommer allt bli sämre, men det är nog nu. Dags att sätta ner foten känner jag. Och jo, jag har säkert en del i detta. Jag tror inget annat. Jag blir alldeles för arg, alldeles för lätt ibland. När orken tar slut och man bara bemöts med dumma kommentarer, ja då tryter mitt tålamod med besked. Fast är man 16 och snart 18 år måste man kunna delta i familjens sysslor utan att man ska behöva bråka om det varje gång.

Nu till något roligare som också gäller barnen. För givetvis finns det glädjeämnen också. Vi var på utvecklingssamtal med äldsta tösen. Hennes mentor strödde lovord över henne och betygen är riktigt bra. Det gör mig stolt och glad. Hon har även fått en idé om vad hon vill jobba med i framtiden, vilket är super tycker jag. Det är så mycket lättare att plugga om man har ett mål.

Och stick i stäv mot vad jag skrev innan, så har den lilla tösen (lilla när man är 16?) hjälpt till på ett strålande sätt de sista dagarna, med att handla och laga mat :) Hon har också äntligen bestämt vad hon ska söka för linje på gymnasiet. Hoppas det blir bra.

Det är så lite som behövs för att det ska kännas bra. Att det ska vara så svårt att få till det. Well, det är väl detta som kallas livet. Svejs.