Tagen

Jag inser att den gångna nästanveckans hemskheter kommer göra djupt intryck i mig, det är så förbannat hemskt allt sammans att jag bara vill gråta, nästan hela tiden. Jag vill bara snabbspola tiden framåt ett par veckor så att världen, förhoppningsvis, har återgått till lite mer normal och hjälp, återuppbyggnad och analys kan påbörjas.

Jag tittade precis på en länk från en facebookbekant på massa hemska bilder på förödelsen och tårarna rullade. Jag känner mig så förbaskat maktlös, jag vill hjälpa till men vet inte på vilket sätt jag kan göra det. Idag fick jag i alla fall hjälpa i det lilla. En hysterisk dam ringde och undrade om vi kunde avvara några jodtabletter, hennes son skulle resa till tokyo för att vara med sin höggravida hustru, och givetvis fick hon piller från våra lager. Förhoppningsvis kommer de inte behöva användas men om det åtminstone ger dem lite sinnesro för stunden så var det en hjälp.

Ens egna små besvär med förkylningar och sjuka barn känns så futtiga i sammanhanget att jag nästan skäms för att jag gnäller.