Blodtrycksmätare

Jag sitter här i soffan med en blodtrycksmanschett om armen. En slang som går bakom på ryggen, upp över andra axeln och ner kors över bröstet till höften där det sitter en liten motor. Pip-pip-pip låter det var 20e minut innan det följs av ett brummande när manschetten börjar fyllas med luft. Var 20e minut i 24 timmar. Det är 72 gånger det. Så vida inte mätningen misslyckas, för då görs en ny mätning 1 minut senare. Så vi kan väl säga 72+ gånger.

Att ta blodtryck en gång är en baggis. Det gör varken ont, är jobbigt eller obehagligt. Men när man har gjort det ett gäng gånger börjar varje mätning göra lite ondare. Några gånger gör det så inåthelvete ont. Det var likadant på sjukhuset när de tog tryck 6-10 gånger per dygn. Fast då var jag ju dessutom vätskefylld till brädden och hade kanyl (eller vad den kallas) på handen som gjorde att det var typ 100 gånger värre än det här.

24 timmar ska den mäta trycket. För att på så sätt få ett snitt över dygnet. Jag har bett om det. Jag vill att de gör vad de kan i att fastställa hur mitt blodtryck ligger till. Om jag får gissa så skulle jag säga att jag landar på 130/90. Dvs, okej övertryck, gränsvärde på undertryck. Fint. Gränsvärde. Igen. Har jag sagt hur mycket jag hatar att ha gränsvärden? Gränsvärde betyder att det inte är riktigt bra. Men inte heller riktigt dåligt så att man tänker göra något. Istället får man gå omkring och själv hålla reda på sin kropps status.

Nåja. Det viktigaste är att jag får det här gjort. Så att om jag blir gravid igen så vet jag vad som gäller med min kropp. Men det är ett ganska trist dygn just nu. Och jag vill att klockan ska vara 11 imorgon istället.
Imorgon ska vi till huset igen. Ingen av oss har varit där sen i måndags. Tänk om vi kommer upp på övervåningen och det står en massa väggar där. Vad roligt det skulle vara. Det gjorde det inte i måndags.