Det går så fort

Lillan har nu fördubblat sin vikt och växt en bra bit på längden. Kläderna hon hade som nyfödd är löjligt små... det känns underligt att hon någonsin fått plats i något så pyttigt! Hon har fortfarande nästan inget hår, men det kommer nog. Jag har nog tur, för hon sover riktigt bra på nätterna. Amningen som gick så uselt i början blev bättre och bättre och nästan precis när hon fyllde fyra månader började jag helamma. I samma veva rättade magen till sig och allt blev så mycket bättre. Mysko när det blir så, enligt BVC är det en väldigt ovanlig utveckling att gå från tilläggsmatning till helamning. Men jag är glad för att det funkar, och jag har ju kämpat på rätt bra för att komma dit.

Vid nästa BVC-besök är lillan nästan ett halvår. Jag tänkte vänta med smakportioner tills hon faktiskt är ett halvår. Dels för att jag vill amma när det nu går, dels för att det inte känns som att det är någon brådska. Folk frågar, men jag skiter i tyckande och åsikter, det är ju inget fel i att vänta heller.

Nu när lillan närmar sig halvåret börjar jag också fundera på jobb. Jag måste ju börja söka jobb och jag måste fundera på när jag vill börja jobba. Samtidigt måste jag planera för när jag ska sluta amma. Men just nu känns det alldeles för tidigt. En tanke är att söka arbete framåt sommaren. Kanske börja arbeta i maj eller juni, och hoppas sambon kan vara pappaledig då. Eller ta ut semester. Annat som måste göras snart är körkortsfrågan. Jag måste ha körkort, så enkelt är det. Det har blivit mer och mer påtagligt sedan lillan föddes, jag är alldeles för isolerad om jag inte kan åka bil. Är man frisk i leder och muskler kanske man klarar att åka buss med tung barnvagn och packning, men så enkelt är det inte för mig. Så bil kommer bli ett måste när det är dags för dagis. Så är det bara.