Det här med #prataomdet. Hypo är inte riktigt rätt forum, men det föder tankar hos mig som jag ändå inte är riktigt redo att, eh, #prataom. Offentligt. Hypo är lite annat, lite min lite mer skyddade plats på internet.
Men jag tänker på alla de där gångerna jag gjorde saker som jag inte riktigt hade lust med, bara för att jag hade gått så långt att det kändes lite fånigt att säga nej (för man ville ju inte vara en cockteaser?).
Och jag tänker på hur jag ändå till slut fick nog av att jag gjorde saker jag inte hade lust med, och istället sa nej nej nej nej nej, i vilka situationer som helst, oavsett hur långt vi hade gått. För att jag kunde, för att det var min rätt. Hur jag reste mig och gick, istället för att ligga kvar och vara obekväm med en människa jag inte ville ligga bredvid.
Och jag tänker på en kväll på fritidsgården, på högstadiet, när jag var ensam på övervåningen tillsammans med tre jämnåriga killar. Och hur de höll fast mig så jag inte kunde röra mig och drog upp min tröja och min bh-topp (så ung var jag). Och hur jag inte visste hur jag skulle reagera, hur jag inte blev arg. Och hur jag senare hörde av kompisar att de hade pratat om hur snygga bröst jag hade, och att det liksom förväntades av mig att jag skulle bli smickrad.
Jag blev inte det, det kan jag säga nu.