En sjuk liten groda

Grodan är sjuk. Förkyld och hostig. Det är på bättringsvägen. Värst var det i förrgår natt. Då var det jobbigt att andas. Både nästäppa och påverkade luftrör.

Det är så skönt att ha mamma och pappa omkring sig vid såna tillfällen. Grodan har ju nästan aldrig varit sjuk, så det är ju första gången för oss varje gång han får något. Men mamma och pappa har nästan alltid varit med förr. I förrgår hördes det tydligt hur luftrören gjorde det svårt att andas. Mamma och pappa är ordentligt luttrade. Lillesyrran hade falsk krupp från det att hon var 1,5 tills 7-årsåldern.

Och mina föräldrar är så jävla bra! De fnyser inte åt min oro och säger
- Näää, det där är inget att oroa sig över.
Istället är de oerhört engagerade men lugna. När jag frågar om vi behöver åka in säger mamma att så farligt är det inte än. Pappa säger att jag får sova med Grodan sittande. För det går inte att lägga honom ner, det gör bara saken värre. Sen säger han att jag får ta hans säng och han går och lägger sig i gästrummet. Mamma och pappa har sängar där man kan hissa upp både rygg och fotdelen på sängen.

Mamma tar Grodan och går runt med honom till hans favoritplatser. Allt för att hålla honom sysselsatt och inte gråta. Jag gör iordning näsdroppar och hon hjälper mig att hålla i Grodan som så klart tycker det hela är obeskrivligt vidrigt. När Grodan så småningom lugnar sig och vi kan lägga oss i halvsittande läge lägger sig mamma bredvid oss. Och under natten känner jag hur hon håller uppsikt över Grodan minst lika mycket som jag.

Det var ju ingen fara med Grodan. Men det är ju inte så lätt för mig att veta när han skriker så det skär i hjärtat på mig. Och det är så skönt att känna hur mina föräldrar låter mig oroa mig utan att förlöjliga det på något sätt, likväl som de inte låter min fantasi skena iväg. De berättar och visar vilka saker de ser hos Grodan som gör att de drar de slutsatser de gör. De tar inte över och låter mig handfallet stå bredvid och känna mig usel.

I går natt var det lite bättre. Inte bra, men bättre. Pappa stegade iväg till gästrummet utan att något behövdes sägas. Den här gången somnar jag och Grodan i mammas säng. Mamma lägger sig i pappas som om det var självklart. Vi sover alla huller om buller. Det enda som är viktigt är att Grodan mår bra.

Grodan ligger nära, nära. Han gör inte det normalt. Men nu ska så mycket av hans kropp ligga mot min. När han ligger där, så nära han kan komma, hör man hur han suckar och sömnen kommer och tar honom med sig.

Tack mamma. Tack pappa. Jag älskar er. Mitt hjärta sväller av all den kärlek ni visar. Den plats ni låter oss ta. Och med vilken självklarhet ni alltid finns till hands.