Den här hösten börjar ta ut sin rätt och inte verkar det bli bättre direkt. Budgivningsstress, husköpsstress, kollega semester och sen sjuk-stress, lägenhetsförsäljningsstress och nu är det julklappsstress och snart slut på året vi måste handla upp alla pengar som är kvar-stress på jobbet. Och så offerten för flyttfirma och beslut där också. Det är så mycket beslut, det är så jävla mycket som ska köpas.
Och det är rent enorma lyxproblem, jag är medveten om det, men det ändrar inte faktum att jag är stressad och trött och slut.
Flyttfirma verkade inte bli så dyrt som först befarat, så nu lutar det åt att vi anlitar en sådan. Och de får packa också. Packa och bära och FYFAN vad skönt. Vi kan bara vänta i vårt nya hus, och sen ägna helgen åt att packa upp alla grejer.
Vilket leder mig till dagens, eller månadens, irritationsobjekt: husköp är tydligen lika med barnanskaffande. Det är helt uppenbart så. Jag har fått inte så subtila antydningar om det från både kollegor och chefer, och mamma ska vi bara inte tala om. Idag pratade hon om nästa jul och att bara barnen ska få julklappar då: "Så då blir det er lille, och xx, och xx och...". Och jag har överhuvudtaget inte NÄMNT våra barnplaner för min mamma, inte med ett ord.
Och det spelar ingen roll att vi har de planerna, även om den planerade försöksstarten ligger några månader bort - vi har inte sagt något så varför ska det antas så himla mycket? Okej att huset vi köpt ligger i ett vääääldigt barnvänligt område, men vi skulle ju tänkas planera att fylla det med en massa katter istället? Eller bara med oss?
Och framför allt skulle det kunna vara så att vi inte KAN få barn, eller har försökt länge och inte lyckats - lagom kul att få de där kommentarerna då.
Och jag inser att de inte lär bli färre ju längre tiden går, så jag får väl bara hoppas att vi inte får några problem.
(Men någon unge till nästa jul bör det inte hinna bli, så mamma får väl spara sina julklappar.)