Lite busstankar

- Ursäkta, men kör du via Akalla industriområde?
- Nej, jag gör ju inte det. Ska du dit eller?
- Nä.

Grodan gillar att åka buss. Det gör jag med. Man får nästan alltid höra eller se sköna grejer om man bara lutar sig tillbaka och betraktar omgivningen.

Jag fick mail från min Libanes härom dagen. Jag hade bett om några personliga rader och fick en hel drös. Det är längesen vi skrev något med innehåll till varandra. Normalt skickar vi sms som bara önskar varandra väl. Vi berättar sällan något om oss själva. Men frågar alltid hur den andra mår. Jag kan ibland säga något om mig. Men han säger aldrig något som sig. Så har det alltid varit. I alla fall om man räknar bort den där allra första tiden då sms'en haglade varannan minut.

Men nu berättade han en hel del. Tänk, jag har helt missat att det har gått så många år. Det var både bra och dåliga saker han berättade. En av de bra var att han gifte sig för några år sen. Det är verkligen inget som smärtar i hjärtat. Min tokförälskelse till honom är sedan länge begravet och har omvandlats till en varm mjuk kärlek till en vän som bor långt, långt bort. Så, jag är ju så klart jätteglad att höra att han gift sig. Lite ledsen att jag inte fått höra det tidigare.

Trots att det inte finns några sårade känslor, svartsjuka eller ens önskan "om det ändå vore jag" så vaknar ändå gamla minnen till liv inför det faktum att han nu är gift. Han var en sån tokförälskelse. En sån sagokärlek. Sån där jag inte trodde på. Donk, sa det samma ögonblick jag såg honom. Ett donk och jag var helt viljelöst förälskad. Och det tog lång tid innan någon kunde kliva in i mitt hjärta efter honom. Jag var helt förlorad.

Jag har aldrig varit kär i Sambon på det sättet. Tack och lov. Det är ingen bra kärlek när den är så där donkig. Om jag får säga mitt. Kärlek som är så villkorslös, så maktlös och som bara har en enda önskan (inte ens ett krav) "Älska mig... snälla" är ingen bra grund för ett bra och friskt förhållande. Så gissningvis hade jag och min libanes knappast blivit lyckliga tillsammans.

Men jag är glad att jag fick uppleva den. Och att han var en god människa som inte gjorde upplevelsen till en sur läxa för livet. För det hade det kunnat bli. Han hade kunnat begära nästan vad som helst från mig, jag hade gjort allt. Jag hade inget att sätta emot. Jag ville bara att han skulle äga mig. Älska mig. All makt gav jag honom. Som han tack och lov inte tog emot.

Med Sambon är det ju inte så alls. Jag älskar honom. Men jag älskar mig själv minst lika mycket. Jag kräver att få finnas. Och jag väljer att han ska finnas hos mig. Jag kan leva gott utan honom. Men jag vill inte. Vill inte det minsta. Men det är stor skillnad. Kärleken till Sambon gör mig till en bättre människa. Till mer människa. Kompleterar och fyller ut. Stärker upp och ger energi. Jag älskar på lika vilkor. Han är min jämnlike, inte min gud.

Jag är verkligen glad att jag träffade libanesen. Och att det inte blev vi ändå. Att Sambon blev min. Men ändå att libanesen inte bara förpassades till historien. Han finns ändå kvar. I korta intetsägande sms. Men det är en tanke. En kontakt. Ett band som hållt genom avstånd och tid. Och jag tror att en vacker dag kommer han och jag stå på samma geografiska punkt igen. En kort stund. Ett möte. Och jag tycker det ska bli så roligt den dagen det händer. Så roligt att få se honom igen, men utan donket i huvudet.

För säga vad man vill, libanesen kommer alltid ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta. To the day I die.