jag vill men ändå inte

Här kommer jag helt fredligt hem från en fest på min gamla doktorandinstution, som var trevlig men man interagerar inte så mycket med de nya doktoranderna... Vi var vi fyra som höll på ungefär samtidigt, min handledare (som jag jämförelsevis är jämnårig med nu) och några till "oldies" som satt och snackade. I och för sig var årets tema ganska kul. det var en mordgåta i maffiastil och alla var tilldelade roller som man skulle spela för att försöka luska ut vem som var mördaren. Tyvärr "fanns" min roll inte riktigt men det var rätt skoj ändå.

Nåväl, här kom jag hem helt fredligt och ser på fejjan att några bekanta, med son i Ts klass, ska flytta till New England. Jag blir så avis så det inte är sant, först, jag vill inget hellre än att flytta till New England på några år.
Sen känner jag efter hur otroligt skönt det ändå är att bo i ett land där man vet hur allt funkar, (även om försäkringskassan är mer än lovligt dumma i huvudet ibland), där släkt och vänner finns nära och där man vet precis var man ska få tag på det man söker.

Jag är så otroligt kluven till det där med att flytta utomlands. Nu har vi bott hemma i fyra och ett halvt år och det börjar klia efter att åka ut igen, samtidigt har barnen rotat sig, vi har rotat oss och det känns som om man börjar bli lite för bekväm. så Erfarenheter mot bekvämlighet.... Jag tror inte riktigt att jag gillar valet...