kärleken

Nu ska jag berätta en sak:
min man och jag har haft det rätt kämpigt. Vi har liksom inte sett varandra för allt annat och vi har surat och tjafsat och inte prioriterat de viktiga sakerna. Vi har varit rätt less på varandra och vi har inte pratat särskilt mycket. Så har det varit ett tag, upp och ner förstås, som det alltid är i långa förhållanden. Men det har varit segt och jobbigt och långvarigt och jag har undrat om det verkligen kan funka det här, och därför är det liksom häftigt och stort att det sakta men säkert vänder, och att man en dag plötsligt liksom verkligen VILL hångla med nån man inte ens har sett åt på ett tag och som man verkligen inte har hånglat med på jättelänge. Och hångel föder mer sug efter närhet, kramar och sitta i knäet och sånt som har varit långt långt borta under en rätt lång tid.
Och vi pratar lite mer, kramas lite mer, är lite gladare och lite piggare.

Jag ska inte ropa hej men jag kan säga hej. Lite halvtyst. Och sånt här är privat och inget man ska säga högt men jag säger det ändå för jag tycker att det är så fantastiskt att det kan vända, och inte bara till normaltråkläge utan också till lite toppar. Och jag tycker att det vore befriande och bra om fler vågade berätta om hur det verkligen är, ibland, även om det är svårt och jobbigt, för att höra att det kan vara skitsvårt för andra, men att det trots det kan vända och kännas toppen igen, det värmer och det gör att det känns lättare. Så tycker jag.

Och det är midnatt och jag har jobbat en massa timmar och vet inte riktigt vad jag skriver eller tänker men jag satt och tänkte på mina barns förlossningar och på hela livet och tja, så får det bli.

Jag menar inte att allt är tiptop nu och att vi är värsta idealparet. Bara att det känns roligare nu. Och då är jag glad.